Fantastiska kvinnor!

 

När jag skriver detta är det den 8 mars och vi firar den internationella kvinnodagen.

I en tidning har jag just sett en samling bilder av kvinnor vi minns genom tiderna. Här finns Florence Nightingale, Selma Lagerlöf, den unga Malala Yousafzai och många andra. Men jag saknar minst två i samlingen: Kata Dalström och Ester Blenda Nordström.

 

Jag har just läst en bok om vardera av dessa kvinnor: Gunnela Björks Kata Dalström. Agitatorn som gick sin egen väg och Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström.

Många med mig har läst dessa båda böcker – kanske mest kvinnor. Böckerna har lästs och diskuterats i olika bokcirklar, bland annat i den som jag ingår i. När vi har läst och diskuterat har vi konstaterat att båda dessa kvinnor numera är sorgligen glömda trots att de på sin tid var väl kända och satte avtryck i samhället.

 

Båda kvinnorna lämnade sin dåtida officiella kvinnoroll och gick sina egna vägar.

 

Boken om Kata Dalström

Kata Dalströms väg var den politiska. Hon lämnade sin skyddade familjetillvaro med make och många barn för att bli agitator och resetalare. Hennes mål var ett socialistiskt samhälle att uppnås via den parlamentariska vägen.

Kata Dalström var med och bildade det socialdemokratiska arbetarepartiet. Hon for land och rike runt, talade i vitt skilda ämnen och vart hon än kom samlade hon stora åhörarskaror.

Förutom att vara agitator blev hon en folkbildare. Under en och samma dag höll hon vid ett tillfälle fyra föredrag i Arbrå. Ämnena var Franska revolutionen, Anarkism och socialism, Skolan och prästväldet och Nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. ”Efteråt var jag som en trasa” skrev hon i brev till en god vän. Kata Dalström dog 1923 och var då 65 år gammal.

 

Boken om Ester Blenda Nordström

Ester Blenda Nordström föddes 1891 och tillhörde därmed en senare generation än Kata Dalström. Hon hade en helt annan inriktning. Hon var feminist, också hon med ett stort socialt engagemang.

Ester Blenda Nordström var journalist med undersökande journalistik som arbetsmetod. Hon blev känd som den första ”wallraffaren” i Sverige när hon under falsk identitet tog hon tjänst som piga på en gård. Här deltog hon i pigornas tunga arbete med dåliga arbetsförhållanden och skrev sedan en bok om sina erfarenheter. Bonden, som hon arbetat hos, blev rosenrasande och svarade med en svarsskrift och båda böckerna blev flitigt lästa och diskuterade.

Ester Blenda fortsatte sin bana som undersökande journalist genom att arbeta som ambulerande lärare i Lappland och genom att tillbringa ett år i samisk gemenskap. I ett fingerat äktenskap tillbringade hon två år i Kamchatka och hon for till Amerika som servitris och kökshjälp på Amerikabåten. Sina erfarenheter redovisade hon i bokform och hon skrev också flera flickböcker. Ester Blenda Nordström var bara 57 år när hon dog 1948.

 

En jämförelse mellan dagens kvinnokamp och Kata Dalströms klasskamp och Ester Blenda Nordströms kvinnokamp visar likheter men också skillnader.

Då gällde det kvinnors rösträtt, rätten till preventivmedel, rätten till arbete och till goda arbetsförhållanden. På de här områdena finns ju numera lagstiftning.

Idag gäller kampen ytterligare steg för ett jämställt samhälle och handlar mycket om kränkande behandling av kvinnor, sexuella trakasserier, sexism – företeelser som även de kan väntas återkomma i lagstiftningen.

 

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

profil-inger-150x150SKRIBENT: Inger Göransson
FOTO: Inger Göransson, eslov.se

Om du vill läsa mera om eller av Inger, gå till hennes blogg. KLICKA HÄR!

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande