”Å, tänker han, så skönt solen skiner, det är vår, dags att vakna.” Och han sträcker på ryggen och ser sig omkring och känner igen sig. Jo, visst, det var här han bodde förra sommaren, inte så långt från dikeskanten med tidig morgonsol i nacken och kvällsolen i ansiktet. ”Härligt att leva,” konstaterar han. ”Och för varje dag som går växer min slanka kropp någon centimeter. Jag är ung och nyfiken på livet. Allt kan hända.”

En vänlig kvällsbris får honom att vrida på huvudet och hans blick glider över den välkända grusvägen, där inte ofta men ibland en traktor rullar förbi och kastar damm över honom och får honom att blunda. Men inte nu.

För där står hon vid dikeskanten på andra sidan om vägen med utslaget gyllene hår i början av sin knoppande ungdom. Ännu inte medveten om sin jungfruliga skönhet. Han stirrar på henne och sänder iväg sin blåaste blick och viskar högt ” Vad vacker du är! Vem är du? Min mor kallade mig Blåöga, vad heter du?”

Hon skakar på huvudet för att få bort dammet som traktorn kastat över henne för hon står mycket nära vägkanten. Hon  söker med blicken och möter hans. Och saven slutar stiga när hon blygt viskar ”Min mor kallar mig Solros fast vi heter Maskros i hela släkten. Folk vill gärna utrota oss, men vi är seglivade och vid vägen är det ingen som bryr sig.” Tvärt avbryter hon sig generad över sitt prat, men det var första gången någon lagt märke till henne. ”Du är det finaste jag sett, jag är blixtförälskad, säg, får jag skicka över en humla till dig?” Blygseln får henna att blekna och hon utbrister avvärjande ”Men vad ska folk säga? En maskros och en ståtlig blåklocka, det passar sig inte.” ”Vi har bara en sommar och våren är så kort, ingen tid att förlora. Här kommer en humla surrande, vi tar chansen och glöm inte att jag älskar dig.”

Och med glädje uträttar humlan sin plikt.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande