Jag bromsade in och parkerade i skuggan under ett plommonträd. Ett överflöd av gredelina frukter glänste mot den röda väggen. Nog visste jag att Anna alltid haft gröna fingrar, men det här trädet slog alla rekord.

En plastbåt fräste fram över fjärden. Men fyrtio knop, säkert, för det smällde som pistolskott för varje våg den mötte. Oskars gamla båt med tändkulemotor låg vid bryggan och slet i förtöjningarna, när svallet nådde den.

Tänk att den fanns kvar.

Jag slog igen bildörren och sträckte på mig. Det var underligt att komma tillbaka… efter hur många år… trettio… kanske fler… Jag tittade fundersamt på plommonträdet igen. Det fanns i alla fall inte på den tiden… Då stod det ett par knotiga päronträd här. Och en krusbärsbuske, som alltid hade mjöldagg.

Blicken sökte sig ner mot sjön igen. Då fick jag se att en unge sprang omkring på bryggan, en flicka var det nog. Alldeles för liten för att vara där ensam. Utan flytväst.  En sommargäst förstås. Eller kunde det vara Evas barn… Eller barnbarn  –  det var väl mera troligt … Flickan påminde om någon, men vem?

Men jag hann inte fundera mera över barnet, för nu kom någon ut genom dörren. En kvinna.  Hon var väldigt lik Anna. Hon kastade inte ens en blick på mig men hon stirrade på bilen.

Hur kom du hit med den här? frågade hon.

Ja, hur kom jag hit…  Jag körde förstås… över bron… Men  så konstigt, här finns ju ingen bro… tänkte jag.
Just det, sade kvinnan, som om hon hade hört tanken. Kom in, så ska du få en kopp kaffe.

BB sprisegelMen Anna, sa jag, det är ju du!  Jag såg inte det först, och båten med spriseglet har ni kvar…
Joo då, sa Anna.

Tänk att ni lever än, Anders och du…
Ja, det tål att tänka på, sa Anna.

Jag såg en flicka nere på bryggan, sa jag. Jag tyckte jag kände igen henne…
Det gör du nog, sa Anna.

Men är hon inte för liten att springa omkring så där… utan flytväst också…
Hon vet inte vad en flytväst är, sa Anna.

Men kan hon simma?  Tänk om hon drunknar …
Hon klarar sig, sa Anna. Det vet jag och det vet du också.

Men vem är hon, envisades jag.
Men, kära barn, sa Anna. Vad har du dina ögon till. Det är ju du!

Plösligt rasade det murkna päronträdet utanför Annas och Anders stuga.

Då vaknade jag.

 

Birgit Bergkvist, november 2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande