“Jag önskar att jag får dö medan jag lever” sade Kerstin Lindén bland annat när Anette med kameran och jag med anteckningsblock träffade henne för att göra en intervju. Men det var inte någon dödslängtan vi samtalade om då, det rörde sig i stället om allas vår rädsla att behöva tyna bort i hjälplöshet och om problemen i åldringsvården, som hon själv hade tunga erfarenheter av, när hennes man försvann i sjukdom och lämnade henne efter ett långt äktenskap. De gifte sig när Kerstin var nitton år.

Kerstin Lindén Birgit Bergkvist

   Men med ett långt liv, 89 år, hör Kerstin till de mest levande människor man kan träffa. Snabb i tankarna. Nära till skratt och humor. Berättarglad.

   Och så otroligt mycket hon har att berätta om.

Den första tanken, när man får ta del av Kerstins omväxlande liv, är att hon måste ha haft en uppmuntrande intellektuell barndom som banat vägen för en hög utbildning och för hennes mångsidighet och kunnande. Men så är det inte alls.

 “Jag är autodidakt”, säger hon, “efter två år i Adolf Fredriks folkskola och sedan i Ateneums flickskola till 8-an (nedlagd sedan 1939) var det IOGT och medlemskapet i Logen och i “Kottarna”, en barnteatergrupp som arbetade enligt stanislavskimetoden med improvisation, sång och dans, som lade grunden till min utbildning. Där lärde jag mig tala och framträda för publik, och det har varit viktigt i mitt yrkesliv”.

Säkert har också hennes goda minne och hennes språksinne och musikalitet bidragit till att ge henne gedigna kunskaper.

Kerstin miste sin mor redan när hon var två år. Fadern, som var skohandlare i Vimmerby, blev änkeman två gånger, och när affären gick i konkurs, flyttade familjen flyttade till Stockholm. “Det är från min far jag har fått mina gener och min styrka”, säger hon, och när hon var 12 år sade han till henne att “Nu kan jag inte lära dig mer, nu får du klara dig själv.”

Och det har hon verkligen gjort!

Att göra ett rättvist reportage kring Kerstins Lindéns karriär låter sig inte göras på ett fåtal A4-sidor, det kräver en hel bok, och vi får nöja oss med några axplock ur hennes CV. Och vi får heller inte glömma att hon under sitt mest aktiva yrkesliv också hade en familj med två barn.

Kerstin började sin bana som annonsflicka på en mäklarfirma. Det var hos Robert Norrby, som var fil dr i nordiska språk. En anställning som hon modigt nog lämnade efter kort tid efter att ha blivit ordentligt felbehandlad.

“Jag är glad att jag vet hur det är att ha ont om pengar, och när jag har jag känt mig utnyttjad, har jag lämnat min anställning och gått vidare”, säger hon.

Säkert har det bidragit till hennes mod att ständigt söka nya utmaningar i yrkeslivet.

[print_gllr id=686]

Efter det hade hon ett vikariat på byggnadskontoret på Södersjukhuset, som då var under uppbyggnad. 1944, under andra världskriget, gjorde hon sin civilförsvarstjänst med gasutbildning. Efter det fick hon fast anställning och efter invigningen av sjukhuset blev hon sekreterare åt docent Olof Sjöqvist på Neurokirurgiska avdelningen, och där lärde hon sig att arbeta med ett helt annat ordförråd, med grekiska och latin, och på den tiden fanns det inte ens lexikon på svenska i de språken. Men hon lyckades med sina uppgifter, och det var då hennes karriär med internationell kongressverksamhet började.

Hon var också initiativtagare till utbildning av läkarsekreterare efter danskt mönster. Någon sådan undervisning förekom inte i Sverige och Bar-Lock-Institutet tog upp utbildningen i sin kursverksamhet.

Kerstin var mycket uppskattad för sitt arbete vid Neurologiska Kliniken, särskilt av docent Olof Sjöqvist, och hon fick på hans initiativ en medalj i guld.

Efter tio år och efter hans död slutade hon sin anställning där.

Vid Karolinska Institutets Farmakologiska institution arbetade Kerstin som professorssekreterare och administratör i tolv år. Det var också en tid med många internationella kongresser som hon gärna ser tillbaka på.

Tjugufem doktorander fick jag följa fram till disputation under tiden där, berättar hon.

Efter några års mellanspel kom Kerstin år 1969 till Sveriges Radios informationsavdelning som chef för den så kallade Klagomuren och hon hade också till uppgift att utveckla besöksverksamheten. Hon berättar att under femton år upplevde hon fem omorganisationer och fyra chefer, och hon hade många skiftande arbetsuppgifter, bland annat som pressombudsman och som redaktör för Antennen, radions interna tidning.

Hon fick också utbildning till radio- och Tv-producent och arbetade, för att nämna något i ett stort programutbud, mycket tillsammans med Kjell Stensson, den kände radio- och TV-profilen.

Kerstin fortsatte arbeta även som pensionär och trots nedsatt syn har Kerstin på “Stockholmskällan”, som är en webbplats med kunskap om Stockholms historia, berättat om många minnen från sin barndom från 1928 till 1939. Om skolan, om kläder, om charkuteributiken och mjölkaffären och om mycket annat.

Under åren 2005 till 2007 frilansade hon också som krönikör i P1 Konsument.

Även inom populärmusiken kan vi möta namnet Kerstin Lindéns namn. Så har hon till exempel skrivit texten till den populära “Sommar och sol är det bästa jag vet”, som finns på CD med Sven Ingvars.

Till den svenska Melodifestivalen 1969 bidrog hon med texten till “En som älskar dig”, tonsatt av Staffan Ehrling son till den populäre orkesterledaren Thore Ehrling. Den var en av tio utvalda av 2,400 insända bidrag.

Kerstin skriver limerickar och gör egna illustrationer

Skriva limerickar och aforismer, gärna med egna illustrationer, har alltid roat Kerstin Lindén och hennes bidrag finns redan i “Kerstins hörna” här på Fjärde Ålderns hemsida, och det kommer flera. Säkert kommer det också att dyka upp andra glimtar ur hennes innehållsrika och omväxlande liv.

“Jag har haft 45 års arbetsliv utan avbrott”, säger Kerstin Lindén, och det sprakar av livsgnistor, när man hör henne berätta.

Foto: Anette Paulsson

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande