Jag sitter i Sommarlandet och filosoferar över min ensamhet.
Regnet har dragit bort och värmen har kommit tillbaka, men soluret på berget visar mig ingen tid längre. Det är rostigt och lutar betänkligt på sin murkna ekstubbe. En gång var det en glänsande femtioårspresent. En gång i ett annat sekel.
Det lockar fram vemod och nostalgi.
Det är mer än tjugu år sedan. Vi hade tänkt oss en liten rabatt bland martallarna. En liten, liten rabatt i den djupa skrevan i det grå berget. Vi letade jord i andra skrevor och planterade en rosenbuske.
Vi var två om rosendrömmarna.
   Så vände livet upp en tung grå sida och all plantering stannade av. Skrevan i berget fylldes av ljungblomster och grästuvor.
Men varje år kämpar sig en kvist av rosenplantan upp mot solen.
Den ser alltid lika pirig och halvvissen ut med några ynka gröna blad. Ändå bär den fram en ros. En enda blomma som lyser och vissnar och följs av ännu en.
En blomma lika ensam som jag.
Då kommer Karina, min dotterdotterdotter, som just har fått en alldeles egen kamera. Hon går runt och bubblar och pratar och letar motiv. Till sist bestämmer hon sig för att hon ska fotografera min tufsiga ros.
   Vad är det som gör att Karina ska fotografera just denna ensamma ros? De som blommar runt Amandas stuga är ju så mycket vackrare. Röda klängrosor som klättrar i det gamla plommonträdet. Den rosa tuffa plantan som år ut och år in blommar till Margaretadagen.
   Men nej, min ros ska det vara!

En fjäril fladdrar kring rosen som mina tankar, mina minnen.
Min dotterdotter fångar allvarsamt in sitt motiv.
Hennes mormor, min dotter, ropar att kaffet är färdigt.

Nej, ensam är jag inte!

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande