‘Det var en morgon då solen sken / och himlen lyste blå / som tre små trumslagarpojkar sa / nu ska vi ut och gå.’ Det låter käckt, faktiskt uppfordrande. I synnerhet som den dagens väder stämde på pricken. Att gå en promenad är alltid nyttigt. Och ibland nöjsamt dessutom. Men vart?

Foto: Anette Paulsson

‘Himlen lyser blå.’ Blått är nog min favoritfärg. Den är så mjuk. Lugnande. Färgernas violin. Så att – varför inte ta en blå promenad. Två möjliga mål anmäler sig. Att ta en titt på nyutslagna blåsippor i Sätraskogen. Att försjunka i Eugène Janssons blå skymningsbilder från Stockholm på Waldemarsudde. Bara att välja – valsituationer är inne i vår tid. Men val kan vara knepiga. Argumenten hopar sig, tumlar om varann. Tiden går – beslut måste tas. Bäst att skriva ned dem – argumenten. För att omsorgsfullt väga dem.

De första blåsipporna . . . Snön har just smultit bort. Kvar är det vissna gräset och de skrynkliga fjolårslöven. De flesta grå men många bruna. Det är där man ska spana efter blåsippsknopparna. De luras, de håller sig undan. Färgerna brunt och blålila har en släktskap som får dem att gömma sig i varann.

Eugène Janssons skymningsbilder från Stockholm är berömda – mycket välförtjänt. De är ett motiv att närma sig med förundran, bilder man vill krypa in i.Där inne måste den underbara ron finnas för storstadsbon, den jäktade.

Men ser man efter ordentligt så finns det där, det blå. Jag tycker att det finns en underbar troskyldighet i de tidiga blåsippsknopparna. De är knubbiga som valptassar, ludna, gröngrå eller grågröna – strunt samma vilketdera. Men så ser man det – med förundran – det som man redan borde ha sett. De första försiktiga blå kronbladen, blålila, sånär dolda i fjolårslövens bruna.

Men vi är inte utlämnade åt den blå skymningen. En rad av ljuspunkter kontrasterar mot det skymningsblå. Gatlyktor längs en kaj eller en gata – sådant finns bara i en uppbyggd miljö. Och dessutom – ‘Var inte rädd för mörkret / ty ljuset vilar där / man ser ju inga stjärnor / där inget mörker är’. Kanske tid att ändra lite i Erik Blombergs dikt: /Man ser ju inga lyktor / där ingen skymning är/.

Men vill man se det, de första blyga blåssippsknopparnas uppror mot fjolårslöven, får man sno sig ut i skogen. Om bara någon vecka har de rest sig ett par tre centimeter och blivit klarblå. Och om ytterligare någon vecka är stjälkarna decimeterlånga och kronbladen redan blekblå. Blåsippornas medvetenhet om den obönhörliga konkurrensen då vitsippornas vita drivor gör sitt uppror mot vintern.

Inte lika bråttom är det att hasta till Waldemarsudde – Janssons tavlor hänger kvar in i maj. Så gör även Thielska galleriets utställning av Eugène Jansson (Thiel var en av Janssons välbehövliga mecenater, så även Prins Eugen).

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande