Vi är inne i sommarmånaden juni och det är dags för två av de fyra stora arrangemangen som ingår i ”En svensk klassiker”. Det är cykelloppet Vätternrundan med start och mål i Motala 14-15 juni och sedan Vansbrosimningen i Dalarna 7 juli. De övriga två arrangemangen i ”Klassikern” är Vasaloppet* på skidor som gick första söndagen i mars samt terränglöpningen Lidingöloppet som i år arrangeras lördagen den 28 september.

Skrivaren av dessa rader har aldrig varit med i något av klassikerarrangemangen. Fotboll på sommaren, alpin skidåkning och curling på vintern har varit mina sporter. Bortsett från påtvingat deltagande i  I 21:s regementsmästerskap i  10 km terränglöpning och 30 km på skidor har jag bara varit med i ett motionslopp på tid. Det hette ”Parloppet” i vackra Lill-Jansskogen i Stockholm. Av min svägerska Kerstin fick jag ett år den 14 juni i namnsdagspresent att på min födelsedag den 27 augusti springa Parloppet med henne. Där skulle man springa 10 km med killarna åt ett håll medan tjejerna sprang åt det andra hållet. Den sammanlagda tiden gällde för resultatlistan.

Jag tränade hyfsat den sommaren så det var inga problem att orka runt. Men vad stressigt det blev vid starten. Vad bråttom de flesta hade från början. Jag lunkade på i min egen takt och mot slutet passerade jag ganska många grabbar som hade tjurrusat från början. Det gäller att disponera sina krafter. Nej, motionslopp på tid med en stor klunga i starten har aldrig varit min melodi. Mycket trevligare att jogga eller promenera raskt på egen hand och höra fågelsång och kunna njuta av fina vyer.

Bertil Larson med sitt diplom som visar hans ”klassiker” från säsongen 1997-98.

Men en mig närstående har desto större rutin från klassikerevenemang, min hustru Ingers syster Kerstins man Bertil Larson. Han har inte bara gjort ”En svensk klassiker”. Han har också sprungit Stockholm Marathon, Midnattsloppet och en rad andra motionslopp. Dessutom är han gammal svensk rekordhållare i curling, spelar golf och paddlar kajak. En riktig idrottsman med andra ord.

När det inte räckte med curling och golf började Bertil att springa och springa långt, som i Lidingöloppet som mäter drygt 3 mil i terräng med ett antal jobbiga backar.
– Jag var med i Lidingöloppet första gången 1995 och sprang sedan alla år t o m 1999, berättar Bertil.

Bertil gillar också att åka skidor, både utför och ”på platten” och eftersom han har en andel i en fjällstuga i Härjedalen blev det tillfälle till skidträning då och då. Därför blev nästa utmaning Vasaloppet. Det första åkte han i mars 1997 och det var inte lätt. Det var ett bedrövligt före med massor av vatten i spåret men i mål i Mora kom han. Han ställde upp även året därpå och det blev en betydligt bättre skiddag med bra snökondition.

– Men Vasaloppet var det jobbigaste av klassikerloppen. Det var svårt med regelbunden träning i Stockholm, oftast p g a för lite snö. Dessutom hade jag nog lite för hårda skidor för att få bra fäste. Men annars var Vasaloppet en minnesvärd upplevelse.

Bertil Larson är byggnadsingenjör och arbetade på 90-talet på Jacobsson & Widmark konstruktionsbyrå, senare uppköpt av WPS. På kontoret fanns ett stort intresse för motionslopp och i synnerhet att cykla Vätternrundan. Så Bertil föll gärna för grupptrycket och anslöt sig till cykelgänget som styrde kosan mot Motala i juni  1998. Det ångrar han inte.

Bertil Larson pustar ut vid målet i Motala efter en av sina 11 vätternrundor.

– Vätternrundan var det trevligaste av de fyra klassikerloppen. Det går bra att träna cykel i Stockholmstrakten så det blev många träningsmil före loppet. Det är ju oftast roligare om orken finns. Dessutom var vi ju ett gäng på jobbet som körde så det blev lite socialt men också lite tävling sinsemellan.
Bertil trivdes så bra på vägarna runt Vättern att det blev totalt 11 vätternrundor. Alla 1998 t o m 2009 med undantag för 2003.

Med Vätternrundan återstod då bara Vansbrosimningen för att göra ”En svensk klassiker” komplett och till Vansbro hade Bertil med sig undertecknad med hustru Inger som kombinerat coach- och supporterteam. Vi bilade upp till Dalarna en regnig julimorgon 1998.

Målgången i Vansbrosimningen efter totalt 3 km simning i Vanån och Västerdalälven.

Iförda stövlar, regnkläder och paraply stod vi på stranden vid Vanån och såg Bertil i våtdräkt och insmord med vaselin dyka i vattnet tillsammans med ett antal tusen medtävlare. Först simmades 2000 meter nedströms i Vanån och sedan 1000 meter uppströms i Västerdalälven innan det blev målgång. Det var ca 15 grader i vattnet.  Det var lite kallt och det blev ingen mer vansbrosimning för Bertil. Men han hade ju nu erövrat en svensk klassiker.

Utöver klassikern så sprang Bertil Larson Stockholm Marathon samma år, 1998. Hur var det?
– Cirka 30 km gick bra. Sedan stumnade benen men jag kunde gå fort så jag tog mig i mål. Jag misstänker att en brännbollsmatch dagen innan med många ruscher inte var så bra för löparbenen.

Det blev bara ett maratonlopp i Stockholm men däremot fem halvmaror i Stockholmsloppet och inte mindre än 18 Midnattsloppet på Södermalm.
– Härligt att springa Midnattsloppet.  Ju bättre tränad desto bättre. Men nu har artrosen satt sig i vänsterknäet så det är färdigsprunget. Får ägna mig åt cykling, kajak, lite skidor, curling, lite bugg och golf istället, slutar idrottsmannen Bertil Larson.

 

[dropshadowbox align=”none” effect=”raised” width=”autopx” height=”” background_color=”#dce9f9″ border_width=”1″ border_color=”#dddddd” ]Mer mer information om En svensk klassiker:

Vasaloppet eller Öppet Spår 90 km eller Engelbrektsloppet 60 km skidor
Vätternrundan 300 km cykling
Vansbrosimningen 3 km simning
Lidingöloppet 30 km löpning [/dropshadowbox]

*Engelbrektsloppet på skidor ingår också som alternativ till Vasaloppet

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande