Hon är mitt barnbarn och hon kom en solstråle i mitt sena liv och hon hade en mikrofon med sig.

Med en varm blick i sina ljusblå ögon och ett kärleksfullt snett leende på sina läppar såg hon på mig. Med den bleka genomskinliga hyn lysande och det gnistrande kopparröda håret var hon som ett porträtt målat av Titzian.
Fast om Titzian visste hon inget. Han tillhör inte hennes generation.

Att hon skulle få ärva det gnistrande halsbandet och armbandet i granat som jag i min tur fått ärva efter min mormor stod klart sedan länge. De som mormor fått som gåva av prins Eugen som ett tack för en i hast åstadkommen jaktmiddag på Vimmerbys Stadshotell.
Smyckena skulle verkligen klä henne, men kommer förmodligen att bli liggande i en byrålåda precis som hemma hos mig. Nu var hon klädd i en två nummer för stor ylletröja och en tjock schal virad flera varv runt halsen.

På en kaffebar hade hon under två års tid serverat och sålt kaffe för att möta människorna och lära känna livet. Men nu visste hon vad hon ville. Hon var heltänd för sin nya yrkesinriktning.
En grundläggande kurs med inriktning på radiodokumentärer var hennes start. Hennes mål var att söka in på Dramatiska Institutionens treåriga utbildning där de tar in åtta elever vartannat år. Kraven för att komma in är att man skall ha en god socialkompetens, (och det har hon), samt vara musikalisk (hon har absolut gehör), vara rytmisk (hon dansar samba till och med i Brasilien), och kunna uttrycka sig väl i ord, skrift och bild. I väntan på att söka till nästa års antagning tänker hon gå en ettårig skrivarkurs på välrekommenderade Jakobsbergs folkhögskola.

 Vägen är utstakad och viljan är stark.

Hennes projekt  nu var att sätta ihop en kortdokumentär på sju minuter, och det var jag som skulle intervjuas.
Men jag fick censurrätten och ett godkännande som löfte.

Med mikrofon och hörlurar tillbringade hon två dygn tillsammans med mig. Vi samtalade om allt möjligt, jämförde våra livserfarenheter, ett givande och ett tagande som blir till ett minne för oss båda.

En morgon gick hon ned till bryggan med mikrofonen på. Sjön var blank, vinden stilla och vassen orörlig.

På min fråga vad hon spelade in för något svarade hon:
” Tystnaden!  Och naturens små ljud. Allt i naturen har sitt eget språk med mycket små bokstäver. Man måste lyssna noga för att höra dem.”

Min slocknande blick fick en gnista av hennes nytändning. 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande