Det året jag fyllde sex, fick jag köra skitkärran.

Morbror tyckte att jag var gammal nog för lite hederligt arbete. Att springa omkring och göra bus hela dagarna, fostrar ingen karl. Det var hans bestämda åsikt.

För att förbereda mig inför dagen, smorde mormor in min överläpp och huden runt näsan, med Oleum Basileum. Det skulle hjälpa mig att stå ut med skitlukten, sa hon. Precis som om det skulle vara värre än vårt torrdass.

Vi hämtade skitkärran på den närliggande bondgården. Kärran var redan lastad med rengjorda tunnor. De var svarta med en spännanordning över locket. Drängen kom ut med Blenda, en gammal sävlig märr, och spände henne för vagnen. Drängen, som kedjerökte och alltid tuggade tuggummi, tittade på mig och undrade varför de skulle ha en sådan där kvartsfigur med på jobbet. Morbror rufsade mig i håret och förklarade att ungsaten behövde lära sig ett och annat om det riktiga livet.

Morbror lyfte upp mig på kuskbocken och visade hur jag skulle hålla tömmarna, och var jag skulle ha fötterna. Jag tittade på Blendas breda rygg och undrade hur det här skulle gå. Morbror och drängen hoppade ombord och Blenda började gå framåt längs vägen. Jag kände mig viktig och stolt som en tupp där jag satt, och inbillade mig att det var jag som körde. Sanningen var nog, att Blenda visste precis vilken väg hon skulle gå, utan min hjälp.

Den första anhalten var hos fröken Johansson. Hon var lärarinna och söt som socker. Jag frågade drängen, om hennes skit luktade violer, eftersom hon var så söt och rar. Drängen skrattade och sa att hon var en av de värsta. Kanske berodde det på att hon åt frökenaktig mat. Luktade illa gjorde det i alla fall. Min entusiasm för fröken Johansson svalnade högst betydligt. Kärleken tål inte vad som helst i min ålder.

Blenda lunkade på och hon visste själv var hon skulle stanna och när det var dags att gå igen. Mitt arbete var alltså inte särskilt betungande. Det gjorde att jag slöade till och släppte på uppmärksamheten. När vi mötte en lastbil, en Chevrolet vill jag minnas, blev Blenda skrämd och knyckte till på huvudet. Jag drogs framåt, ramlade av kärran, och landade på mage mellan Blendas bakben. Innan jag hann tänka en enda tanke, hade vagnen passerat över mig.

Jag låg kvar och kände mig dum, tills morbror med ett kraftigt tag i min skjortkrage, ryckte upp mig på fötterna. Han svor åt mig och sa att jag var en värdelös drummel. Fast jag såg nog att han var orolig och lite uppskrämd.

Resten av turen gick utan några fler intermezzon. Jag tyckte inte att skitlukten var så besvärande. Inte värre än torrdasset i alla fall. Det värsta var Blendas ideliga fisande. Långa utdragna fisar, som mullrade likt avlägsen åska.

När vi kom tillbaka till bondgården och drängen selat av, lyfte morbror upp mig på Blenda. Jag skulle få rida till stallet, som någon slags belöning för gott uppförande. Blendas rygg var så bred, att mina ben stack rakt ut åt sidorna. Med ett fast grepp i manen lyckades jag hålla mig fast på den gungande hästryggen.

Blenda hittade vägen själv, och när vi kom fram till stallet, tog hon sikte på den rätta dörren. Tyvärr, för mig, så glömde jag att dörrhålet var för lågt för både häst och ryttare. Jag slog i stallväggen och sopades av från hästryggen. Med en duns, som tog andan ur mig, slog jag i backen. När morbror kom fram, låg jag och simmade i leran.

När han konstaterat att jag var oskadd, skrattade han muntert och sa, att det sannerligen varit en händelserik tur med skitkärran i dag. Jag kunde inte göra annat än att hålla med.

 

Text: Lars Ek

Foto: miemilo.blogspot.com

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande