Den gamle gårdstomten hukade över sin rostiga fotogenlykta. Han muttrade ilsket över vinden, som gjorde det nästan omöjligt att tända veken.

”Det här är löjligt”, tänkte han. ”Vi lever i en modern värld och här sitter jag med ett museiföremål”.

Han hade flera gånger försökt förklara för tomtemor, frid över hennes minne, att de borde skaffa en batterilampa. Hon hade varje gång fnyst åt idén och tålmodigt förklarat att de måste hålla på traditionerna. Det hade varit ett nog så stort steg att byta ut lampan med vaxljus. Han borde vara nöjd med fotogenlampan, som i alla fall lyste upp stigen ner till ladugården.

Som ansvarig gårdstomte hade han vakat över den här gården i mer än hundratjugo år. Han hade sett generationer komma och gå. De varsamma renoveringar som genomförts under åren, hade alltid varit till gagn för djuren. Han hade traditionsenligt sovit i ladugården och sett till att alla djuren, från hönsmamman till tjuren, hade det bra.

Äntligen fick han fyr i lyktan. Han gäspade stort och kliade sig i skägget.

”Jag går nu”, ropade han till alla och ingen.

Med trötta steg följde tomten den väl upptrampade stigen. Han var egentligen inte trött, men all glädje och arbetslust hade försvunnit. Vid senaste generationsskiftet såldes gården till utomstående. Den gamla ladugården revs och ersattes av en modern produktionsanläggning. De mysiga båsen med väldoftande halm försvann för alltid.

Tomten blev hemlös.

Nu följde en svår tid. Han fick bygga en riskoja i den tätaste skogen. Grötfaten, som bondmoran ställt på farstubron, uteblev. Hungrig och frusen kämpade han för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Kosten, som numera mest bestod av bär och grönsaker, gav inte tillräckligt med kraft och energi. Trots sin ringa längd, dryga metern, hade han en kraftfull kropp som krävde mer. Någon tanke på att ge upp hade han inte, därtill var pliktkänslan för stor.

Väl inkommen i ladugården, borstade tomten byxor och skor rena från snö. När han gick längs gången, spred ljuset från lyktan ett milt skimmer över korna, som hälsade honom med låga råmanden. Tomten hade gett dem egna namn, som de lystrade till. Han tyckte det var bättre än de tråkiga och intetsägande ID-nummer de annars bar.

”I kväll är det julafton, så ni ska få lite extra gott”, sa han.

Tomten fyllde några hinkar med foderpellets och fördelade dem rättvist längs foderrännan. Han tuggade på några själv, medan han njöt av de mumsande ljuden som hördes från korna, när se lät sig väl smaka.

LE tomteHan lämnade ladugården för att inspektera boningshuset. På baksidan kontrollerade han särskilt dörren till källaren. Den här gången var den ordentligt låst. När han kom runt till framsidan, stannade han mitt i steget. Där stod den ju, grötskålen, fylld till brädden med härlig, kanelpudrad gröt.

Han gick långsamt framåt, övertygad om att det var en synvilla, framkallad av hans hungriga mage. Men skålen stod kvar och han satte sig framför den med korslagda ben. När han med darrande hand fattade sleven, smekte en glädjetår hans fårade kind.

God Jul, tomten.

LE ProfilbildSKRIBENT: Lars Ek
FOTO: pixabay.com 

Om du vill läsa mera om eller av Lars, gå till hans blogg. KLICKA HÄR!

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande