Nej, det är faktiskt inte så konstigt som det låter, för det var i juni år 1979 som klarsignalen från Sveriges Radio kom och att mitt förslag till årets julkalender var godkänt. Inte utan långa diskussioner, det ska erkännas. Visst hade jag fått erbjudandet att skriva den, men att miljön i berättelsen var ett Ålderdomshem… Var det verkligen så lämpligt i ett barnprogram…

BB advent 1

I juni hade i alla fall de programansvariga i Stockholm enats: Sätt igång! Och nu väntade ett halvår av intensivt men roligt arbete. Tjugufyra kvartslånga program med saga och ljuständning skulle formas. Mitt manus var ännu bara högar med utkast, men ”huvudpersonen” i berättelsen var i alla fall klar. Det var chiffonjén, som då stod i min mammas rum på ett trivsamt ålderdomshem i Loftahammar, ett hem som tyvärr inte längre finns kvar. I den fanns tjugutre lådor och en lucka med en vacker stjärna, som skulle öppnas på julafton.

Namnet på kalendern var också avgjort: Gammelfarmors chiffonjé.

Gammelfarmor plockade i lådorna och hittade saker som gav minnen som blev berättelser för barnbarnsbarnen. När hon var bekymrad för någon i sin familj eller när hon kände sig ensam, pratade hon med fotot av gammelfarfar, som var död.

Men en författare ensam kan inte göra en bra julkalender, det behövs ett helt team av radiokunnigt folk. Det skulle vara visor och musiksnuttar, och på den tiden fick man sitta med ett stoppur och räkna sekunder för att lämna uppgifter till Stim.

Småpratet kring lucköppning och ljuständning skulle jag prata mig igenom själv tillsammans med Lena, 6 år, men någon, helst känd person, skulle läsa berättelsen. Förfrågan gick till Isa Quensel, den berömda sångerskan och skådespelaren, som säkert mångas seniorer kommer ihåg. Men hon ville läsa manus innan hon bestämde sig. I augusti kom ett mycket positivt ja, och i slutet av september kunde vi börja inspelningarna. I åtta veckor fick jag sedan upplevelsen att arbeta tillsammans med ett verkligt proffs, och hennes vänlighet och humor var ännu ett extra plus i arbetsglädjen.

Men en julkalender måste ritas och formas med luckor att öppna. Det uppdraget gick till konstnären Folke Nordlinder i Falun, och det genomförde han mycket skickligt och fantasifullt. Min glada förvåning när jag såg hans första skiss var stor, för chiffonjén där han placerat alla porträtten av gammelfarmors stora familj, var nästan i varje detalj lika den som jag skrivit hela berättelsen kring.

Lena Willemark, då elev på Musikhögskolan, sjöng visor och spelade fiol. Hon spelade också programmens signaturmelodi på sin spilåpipa från Älvdalen.

BB advent 2

Programmen spelades in i Falun. På tidningsklippet till vänster sitter jag med Lena (6 år) och kalendern.

Bakom från vänster står Lena Willemark, Folke Nordlinder, Isa Quensel och ljudteknikern Rune Dahlberg.

När året gått från juni till december var så julkalendern klar att sändas.  Barnprogrammen i radio hade på sjuttiotalet inte hunnit få samma konkurrens från TV som de har nu, och ”Gammelfarmors chiffonjé” fick stor uppskattning. Särskilt populära var gåtorna som fanns gömda i några av lådorna, och det började komma vänliga hälsningar och brev från lyssnare i alla åldrar.

Att berättelsen mycket handlade om kontakten mellan fyra generationer var kanske en anledning till att både barn och äldre tog den till sig. Redan på hösten före beslutades det att Sveriges Radios Förlag skulle ge ut kalendern som bok. Det medförde nya arbetsuppgifter. Jag måste arbeta om mitt manus i ”bokformat” och Folke Nordlinder gjorde träffsäkra och roliga illustrationer till flera kapitel.

När jag själv blev gammelmormor första gången, för snart fjorton år sedan, tog jag fram boken och läste den på nytt. När barnbarnsbarnen sedan blev fler och fler, de har blivit sju nu, så förvånades jag faktiskt mycket över att jag redan då, år 1979, kunde veta så precis hur det var att vara gammelmormor/farmor,

Barn är sig lika trots alla paddor och mobiler och barn-TV i flera kanaler. Mina minsta uppskattar min käpp och min rullator, på samma sätt som när barnen i boken dansar vals med sin gammelfarmors ”gåstol”. De accepterar att jag inte kan hoppa och dansa ned dem. Men, som en av dem så klokt sa när jag beklagade mig för det: Du kan ju läsa.

Mest besviken kände jag mig över att jag inte hade några exemplar kvar av boken att ge barnbarnsbarnen, för den var slutsåld sedan många år. Men det problemet finns inte längre.

I juni 1979 började mitt arbete med Sveriges Radios julkalender och att samtidigt redigera om mitt manus till en bok med samma namn, Gammelfarmors chiffonjéI juni 2014 har boken tack vare Sveriges Författarförbund just kommit ut i en ny upplaga. Till min glädje och förhoppningsvis även för de yngsta barnbarnsbarnen, när de blir läskunniga.

Text och illustrationer: Birgit Bergkvist, november 2014

[widget id="text-7"]

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande