Jag har längtat. Längtat efter att paddla min nyinköpta kajak. Premiärturen bjöd på  bästa tänkbara väder. Dryga tjugo grader och måttlig vind.

Även en oinvigd skulle med lätthet konstatera att det var första gången jag, utan hjälp, satte mig i en kajak. Men redan efter några hundra meter var jag och kajaken en enhet. Inga tankar på teknik. Från och med nu är vi lika med jag.

Sveriges vackraste skärgård

Mitt första delmål var att paddla genom ett sund. Hundra meter framför mig såg jag en roddbåt liggande precis vid inloppet till sundet. Båten var i fören dekorerad med julgransglitter. Lite närmare såg jag att det inte var rester från julen. ”Hur går det” frågade jag. ”Det ser du väl”. Ja, det var en dum fråga – de fiskade strömming och när de drog upp linan satt det tre till fyra blänkande strömmingar på krokarna.

Jag paddlade vidare och fick erfara att förare av snabbgående båtar inte tänker. Åtminstone inte på att paddlare ogillar vågor.

Men just då fanns det inte något som kunde störa mig. Varje sekund är ny när man paddlar. Föregående sekund är glömd. Stressande? Nej, tvärtom – att hamna mitt i nuet är avstressande.

Det är inte mycket folk ute. Efter knappa kilometern, efter sundet, stöter jag på ytterligare ett pensionärspar. Ja, ”fiskarna”  var det första. Det här paret har säkert passerat de åttio. Synen är fantastiskt romantisk. Han klättrar naken ner för badstegen och doppar sig. Hon står på bryggan, i en klänning som hade gjort sig i ”Hemsöborna”, ömt bevakande ”gubben”.

Jag når till slut den punkt vid vilken jag bestämt mig för att vända hemåt. Asköbron. Hur lycklig kan man bli, jag har redan upplevt tusentals sekunder och ändå finns det lika mycket kvar att hämta. 

På håll hör jag, en göks rytmiska läte. Paddeltagen är också rytmiska. Hjärtrytmen sänks till en nivå som jag eventuellt kan uppnå genom att lyssna på ”Spiegel Im Spiegel”. 

Jag och kajaken - en enhet

Dvalan, eller vad jag nu var inne i, bryts plötsligt. Från ingenstans, men bara tio meter från mig hörs en ko råma. Jag kan skymta den bakom buskaget vid sjökanten. 

På hemvägen passerar jag ”kända” platser. ”Hemsöborna” har nu flyttat upp på gårdsplanen. Jag kan inte annat säg än att där fullbordas den romantiska bilden. ”Gubben” sitter med bar överkropp på en köksstol. Han blir klippt av den övervakande och vårdande ängeln.

Att släppa taget och ge sig hän är lätt att säga. Att släppa styret, när man knappt lär sig cykla har nog det flesta provat på. Med ålders rätt gör jag en liten fegvariant. Jag kollar att sikten är fri ett par hundra meter fram. Jag paddlar – och blundar! Efter bara några paddeltag upplever jag det nästan omöjliga. Närvaron ökar. Det känns som om jag satt på vattenytan. Jag registrerar varenda droppe som faller från paddeln och ”plaskar” i vattenytan. Den nästan omätbara vinden registreras i mitt öra. Jag inser att vinden bara är till låns. Ny vind kommer – nytt ljud. Det ljud jag nyss bjöds på av vinden är om tio minuter ljud i någon annans öra i Flatvarp.

Min färd närmar sig slutet. Jag får uppleva ett värdigt slut på en helt fantastisk resa. Hon är ensam, hon står en bit ut i vattnet, viftar lite lojt, så där som stinsen gjorde förr, eller som Silvia vinkar. Hon såg nog mig när jag paddlade in i viken och förstår att jag nu är på väg hem. Ett hejdå och på återseende menar hon nog. Och så blir det! Tänk att även en ensam ko gillar kajaker – det är stort. Och flugorna försvann.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande