Vi var på ett tvådagars vinterbesök i sommarlandet och det hjälpte inte att brasan knastrade, det var en lång och grå dag. Vädret var bedrövligt. Jag som är mindre rörlig satt där jag satt, för utanför stugan fanns förrädiska isfläckar.

Den bok jag just läste hade, hade jag glömt att ta med mig, och stugans förråd av semesterlitteratur frestade mig inte. På det lilla bordet bredvid mig var det en enda röra av vällästa gårdagstidningar och halvlösta sudokun och korsord och en enda bok, en bok om vedhuggning.

Lite förstrött vände jag på boken och ögnade över baksidestexten.

… en komplett informationskälla om ved… innehåller avsnitt om skogsskötsel… vedeldning en nödvändighet och en tradition…

Jag bläddrade igenom den och såg ett överflöd av vackra bilder.

Boken är skriven av norrmannen Lars Mytting. Den har blivit en storsäljare i Norge, men den svenska utgåvan är anpassad efter vår skogs- och vedkultur.

I inledningskapitlet om kylan skriver han  ”… kanske har några tusen års frost och lidande skapat en alldeles särskild vedeldningsgren som människor i varma områden inte har… Vintertid var det skillnaden mellan att leva och att dö.

Nu är det knappast någon fråga om att leva eller dö när kylan biter i vårt land längre, men lyckan att sitta vid en brasa kände jag starkt medan jag bläddrade i boken. Och utifrån hörde jag hur min svärson stod vid huggkubben utanför stugknuten och fyllde på vedförrådet med lagom stora bitar av knastriga granar och mera lugnt brinnande torrtallar.

Med allt större intresse bläddrar jag vidare i boken.  Det första kapitlet, som är skrivet av Roy Jacobsen, en annan vedentusiast än bokens författare, börjar med meningen ”Vedhuggning är en personlig historia” och berättar sedan om hur olika typer av människor ställer sig till just vedhuggning.

Här finner man dem ”som njuter av livet medan flingorna far och förrådet växer”. Min svärson hör nog till dem, tänker jag och lyssnar till yxslagen utifrån. Här beskrivs den estetiske vedhuggaren, som strävar efter likformiga klabbar och som sedan staplar dem i perfekt ordning.  Och jag minns min far när jag läser det.

Att spänta stickor och samla ved för kaffekokning vid en lägereld och få den att brinna hur sura stickorna än är, det är också en sysselsättning som tilltalar många.

Jag vet, jag har varit gift med en sådan typ av vedhuggare i nästan femtio år.

Under de åren lärde jag mig mycket om skogen, om vedträn och om stora träd och om hur man ska gallra och stamkvista.

I ett särskilt kapitlet om skogen säger författaren att ”Varje träd är värt sin vikt i kilowattimmar.” Även minsta, klenaste pinne kommer till nytta. Det är som att plocka småpengar… och att det är en skön känsla att inte slösa bort något”.

Han skriver om var man ska hugga, hur man ska hugga, vilka verktyg som är lämpliga och om hur de ska skötas, om vilka träd som ger bäst ved och, lite mera vetenskapligt, om ”Permanent grön energi”.

För att återgå till just vedhuggningen, som var det som först väckte mitt intresse för boken, finns ett helt kapitel om just vedstapeln.

Han berättar om solväggsstaplar, rundstaplar, ringstaplar, om stängd eller öppen fyrkantsstapel och om vedbinge.

Om Ruben Knutsen från Hamar i Norge skriver han ett mycket läsvärt avsnitt i boken.

Ruben är till yrket bildkonstnär och skulptör, och varje år lägger han sin ved i en klassisk och formfulländad rundstapel. Sedan beskrivs i detalj hur han formar sitt konstverk.

”Det händer att familjen kallar mig för ved-freak, när jag står där i halvmörkret och inte kan sluta”, säger Ruben, som alltid vill vara ensam när han formar sitt konstverk, men ”när veden ska in i skjulet tycker jag däremot om att få hjälp”.

I inledningen till kapitlet om Eldstaden skriver författaren att ”Folk glömmer sina skolkamrater, sina semesterresor och sina favoritlekar men aldrig eldstaden i sitt barndomshem.”

Det känns så sant. Själv skulle jag kunna i detalj beskriva hur den vitkalkade spisen i vår stuga såg ut, när jag var i femårsåldern.

I nästa kapitel får vi läsa om och se vackra bilder av de flesta typer av eldstäder.

På flera sidor i slutet av boken finns ”Kalla fakta” för den mera yrkesinriktade läsaren och skogsmänniskan.

Rutor och tabeller med beräkning av fastmassa, torkhastigheter och brännvärden, om volymer och fällningsbehov och mycket mera, som inte säger mig någonting.

För mig är sista kapitlet en höjdpunkt på upplevelsen av att ta del av denna bok, som jag från början bara bläddrade i för alla de vackra bilderna och för alla fina minnen från skogen, som de väckte.

Det kapitlet har rubriken ”Burning love” och i det berättar författaren om sin lungsjuke granne,  som varje år formade sin vedstapel med stor inlevelse.

Men så en vinter kom ambulansen och grannen var borta.

Men kanske var han medveten om, när han stängde dörren till vedskjulet den våren, att vedstapeln skulle överleva honom, att det han egentligen gjorde var att lägga upp ved till sin hustru som han varit gift med i femtio år.

Och, skriver författaren i detta sista kapitlet:

”Deras hus syns från samma köksfönster som jag stod vid när jag fick idén till att skriva den här boken. Av den vita röken ur skorstenen förstod jag att veden var fin och torr. Hans änka får värme av den nu, när jag sätter punkt.”

Jag kände också en stor värme hela tiden medan jag läste denna vackra bok om Vedeldningens själ.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande