När Anna kom in genom dörren till sin lägenhet, sparkade hon genast av sig skorna, hängde upp jackan, och gick in i sitt sovrum. Hon slängde sig på sängen, sträckte på sig och pustade ut. Ännu en arbetsdag var till ända. Fötterna värkte efter dagens allt springande och jäkt. Det var ett ständigt dåligt samvete att inte hinna med att genomföra alla hembesök på ett sådant sätt att man blev nöjd.

Bild från Schutterstock.com

I mer än 30 år hade Anna arbetat som sjuksköterska, och hade fått delta i den medicinska utvecklingens framfart. Stora skillnaderpå då och nu, vilket var på både på gott och ont.

Dagen började som alltid med en timmes telefontid. Samtalen måste bli korta, för att ge möjlighet till många att nå henne. Samtidigt var det viktigt att de som ringde kände att de fick empati, goda råd och en vänlig röst i den andra änden av luren.

Anna visste så väl att många av de äldre människor hon dagligen besökte hade ett stort kontaktbehov, och ville gärna få möjligheten att prata och bjuda på kaffe. För hennes del var det självklart en önskan, men alltför sällan gavs den tiden.

Noteringar skulle skrivas in i respektive patients journal. Dokumentationen var en viktig del, men som också tog allt för mycket tid från hennes patienter. Hon hade tio hembesök att genomföra och utöver det skulle hon tillsammans med övrig personal planera för 94-åriga Sveas hemgång.

Anna tog leasingbilen på parkeringen och påbörjade sin runda, som skulle bli ca åtta mil, innan hon var tillbaka. En del av besöken var korta och av enklare slag, såsom att ge Bert en B12 spruta, byta några ord med honom och sedan åka. Bert hade många sociala kontaker, så hans behov var inte så mycket större än att få sprutan.

 Värre var det när Anna kom till farbror Helmer, som vårdades i livets slut. Helmer som var glasklar i huvudet hade getts möjlighet efter egen önskan att få dö i hemmet. Han hade därför många olika människor runt sig, vilket blev en nödvändighet då han hade behov av hjälp nästan dygnet runt. Anna tyckte därför inte att hon bara kunde springa in och ut. Hon ville sätta sig ned och ta honom i hand och ge honom möjlighet att prata.

I dag hade Helmer varit så trött att han knappt reagerade på Annas närvaro, och hon såg att han hade blivit mycket sämre och kontaktade därför Helmers son, för att informera honom om läget.

Klockan närmade sig halv sex, och Anna skulle för nästan en halvtimme sedan ha slutat sitt arbete för dagen. Den blegula höstsolen hade redan börjat dala därute i den friska luften, och hon hade njutit av vindens smekning mot kinden, när hon cyklade hem.

Trots allt var hon nöjd med dagen, och hon log för sig själv då hon tänkte på alla sina “älskade gamlingar”.

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande