Som vanligt vilade

det grå diset över staden.

Slussen var svept i dimma.

Vid ingången till tunnelbanan

satt hon, byltet som plötsligt var JAG

med utsträckt hand.


Vem var jag? Var bodde jag?

Varifrån kom jag och varför?

Vilka minnen hade jag?

De passerande såg föraktfullt

 eller ömkande på mig.


Någon lade en slant i min mugg,

eller bad mig ”åka hem”

eller dra åt helvete.

Och dimman omslöt mig, – och skammen.


När dimman lättade var jag åter mitt eget jag,

lyckligt lottad svensk, utan egen förskyllan.

Skulle jag visa solidaritet med en olycks-syster?

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande