Häromdagen var jag – igen – på Döderhultarmuseet i Oskarshamn. Det är nu 45 år sedan jag för första gången såg Döderhultarns snidade ”gubbar” och genast blev ohjälpligt förälskad. Jag var nyinflyttad i Oskarshamn och angelägen om att lära känna min stad.

För den nya oskarshamnaren var utställningen av Döderhultarns konst den främsta attraktionen. Den var då privat, ägd av två systrar vars far hade varit en god stödköpare under Döderhultarns tidiga år. Systrarnas döderhultare stod tätt packade på ett specialbyggt jättebord. När stadens kulturhus senare byggdes flyttades skulpturerna dit och så småningom köpte kommunen dem alla.

Döderhultarn, Axel Robert Petersson, föddes 1868 i Döderhult, där hans far hade en gård. När fadern dog flyttade familjen in till Oskarshamn. Här blev Döderhultarn en udda figur, ett bygdens original som många var lite rädda för. Man kunde aldrig riktigt veta vad som väntade om man mötte honom på gatan, hans humör var inte att leka med och han kunde vara grov i munnen. Och konstigt med en människa som inte arbetade utan satt och kretade trägubbar dagarna i ända… Sina figurer sålde han för en tolvskilling och fick därmed öknamnet Tolvskillingen. Om han blev arg på någon kretade han en karikatyr av personen, bultade på personens dörr och kastade in ”gubben” på golvet.

Men för de små och svaga och för djuren klappade hans hjärta. Det enkla folket och kor och kalvar snidade han med inlevelse och medkänsla. När han fick höra talas om hur Kronan misskötte sina hästar i Ottenby på Öland ordnade han skjuts dit och skapade sedan sina ottenbyare.

Och det var just med en ottenbyare som Döderhultarn blev känd och berömd. En vinhandlare på genomresa i Oskarshamn fick en mager hästkrake, snidad i ale, i sin hand, såg det vackra och lämnade den vidare till Hasse Z, då medarbetare i Söndags-Nisse. Genom Hasse Z kom Döderhultarn att medverka i en konstindustriutställning i Stockholm 1909, han mötte en häpen och fascinerad publik och beställningar strömmade in.

Döderhultarn levde ett enkelt liv. När han nu fick inkomster använde han en stor del av dem för att följa med på flygturer med flygbaronen Cederskiöld. Flygning, en ny aktivitet vid den tiden, var hans stora passion. I övrigt hade han sin ateljé, bodde i ett hyresrum, gick klädd i en sliten överrock och plommonstop. Han blev inte gammal. Han var 57 år när han dog 1925. Han dog av lungsot, sittande i sin korgstol i den enkla ateljén en trappa upp i ett litet trähus.

Oskarshamns kommun, som alltså äger den stora samlingen döderhultare, tar verkligen vara på sin skatt. Museets exponering av konstverken blir bättre och bättre, texterna om Döderhultarns liv och verk ger en bild som kompletterar det vi ser i museets montrar.

För mig, som genom åren gjort många besök i utställningen, är det en njutning att om och om igen få beundra de gestalter Döderhultarn skapade, att se hur han med såg, kniv och stämjärn kunde fånga kroppsspråket hos de människor, kor och hästar som han avbildade.

 

//Inger Göransson

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande