Den spirande våren kom av sig, tussilagon vid vägkanten hukade sig inför de blöta snöflingorna som försökte täcka barmarken.

Med händerna om sin runda mage ser hon ut genom fönstret och tänker ”april månad, högsäsong för barnfödslar – i natt blir det nog min tur”. Vilket det också blir. Hennes tredje barn, flicka på 4,2 kg med helt kal hjässa och skrynklig i ansiktet är oroande lik Chrusjtjov, varför hon kärleksfullt kallas lilla Krusse.

Efter den normala förlossningen skiljs mor och barn åt. Hon förflyttas in i en stor långsmal sal med tio sängar utefter väggarna. Det luktar modersmjölk, bäcken, blöjor och instängd nattluft. En veckas husmorssemester väntar på henne och hennes medsystrar.

Morgonruschen är i full gång med biträden och sköterskor rusande ut och in genom den sällan stängda dörren.
En extra säng bärs in och ställs mitt på golvet och en äldre kvinna placeras där. Hon kom med morgonbussen från Bjurholm för attt föda sitt sjunde barn.

En ung sköterska kommer in med sitt rullande blodprovsställ, slår sig ner på sängkanten och börjar stickandet efter venen på kvinnans utsträckta arm. Sköterskan är ovan, kvinnan väntar tålmodigt. Någon rycker upp dörren. Korsdrag och provrören far i golvet. Blod- fläckarna sprids över golvet som rodnaden på sköterskans kinder.
”Det gör ingenting. Försök igen” tröstar den tålmodiga.

På kvällskvisten kommer papporna. Förstagångarna blyga och förlägna med blombuketten hängande i en slak arm. Flerbarnspappan leende med stolta steg fram till sin kvinna. Den unga modern vid dörren får inga besök, vänder bort sitt ansikte, gömmer det i kudden i en tyst gråt.

Fru Johansson vid fönstret ligger inne sedan en vecka för ”äggvita” med sin otympliga mage i vädret.”Tänk om jag kunde få något på mina sönderskavda armbågar”. ”Visst kan du få det, säg bara till så får du något mjukgörande. Men hon vill inte besvära den upptagna personalen, så annan ber om hjälp åt henne.

Efter en lång stund kommer ett biträde inrusande fram till henne och kommenderar: ”Lyft på stjärten, fru Johansson!” vilket hon snällt gör.

Men då är hennes kamrat tvungen att ingripa: ”Men det är ju på armbågarna hon behöver smörjas!”

Lika tålmodiga och lika segslitna som den västerbottniska våren är de uthålliga kvinnor som lever här. Som den trotsiga tussilagon reser de sig och går stillatigande vidare.

Förnöjsamma lär de sig att ta vara på det goda i livet och blir till en trygghet för sina barn och för karl´n sin.

//Anne-Marie Briandt Östman

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande