Det gör så ont och jag är så trött…

 

Din Hälsa – Vårt Fokus står det på broschyren till den Seniorcirkelgrupp som jag är en av deltagarna i den här hösten. En timme varje tisdag eftermiddag ska sjukgymnasterna Birgitta och Moa ”träna oss med styrke-, balans- och lättare konditionsövningar”.

 

bb-balans

Illustration: Hälsa – Västra Götalandsregionen

För mig är det balansen som står i fokus. Det är den jag måste försöka förbättra om jag ska orka med min rygg som tvingat mig till konditionsövningar i tjugu år nu. Ett olyckligt fall bakåt, en ländkota som plötsligt säger ”Stop, nu får du lugna dig tills jag hittar  till mitt rätta läge”. Och smärtan ger mig inget val.

I fyra år klarade jag mig med käpp, sen blev det rullator. Jag gick och gick och gick. Smärta lindras av  tabletter, starkare och starkare, mot rörlighet hjälper bara envishet. Inte skulle det bero på mig själv om jag blev sittande som ett hjälplöst kolli! Och jag tycker nog att min envishet lönade sig. Benmusklerna stärktes och min rygg blev lite rakare. Promenaderna förvandlades från ett måste till en skön avkoppling.

Men så för två år sedan slog obalansen till! Hallens fria golvyta blev ett gungande hav och en liten inomhusrullator blev min räddning. Ett enda trappsteg blev en omöjlighet. Mina vanliga halvtimmesvandringar tog en timma.  Läsfåtöljen  blev min enda trygghet i tillvaron. ”Ja, vi kan ju alltid försöka” sa min doktor när jag frågade om han trodde på någon form av träning  skulle kunna hjälpa mig. Det lät ju  inte särskilt uppmuntrande, men han skrev i alla fall en remiss till Rehab City  i min hemkommun.

 

Och nu är jag här för andra året i rad och vad har jag då lärt mig. Jo,  att kroppen också har otaliga småmuskler som  måste hållas i trim i ständiga balansövningar. Att enkla rörelser, småfåniga tycker man i början, gör att de vådliga vågorna på hallgolvet lugnat ner sig. Att framgångar räknas i sekunder, och att till exempel stå i tio sekunder på ett ben på balansmattan, utan att hålla sig i, får hjärtat att ta ett glädjeskutt.

Och att det är väldigt uppmuntrande och roligt att träna i grupp.

 

Min rygg rår inte övningarna på. Kotan i ländryggen sitter där och trycker på ryggmärgen. Ibland glömmer jag den och utmanar den i en oförsiktig rörelse och det gör rysligt ont. När jag går hem tar halvtimmespromenaden över  en timme, alla sittpauser inräknade, och jag är förfärligt trött när jag väl kommer hem. 

 

Men när jag vaknar efter en liten tupplur i läsfåtöljen längtar jag redan till  nästa veckas träff på Rehab City.

3 Kommentarer

  1. ove andersson

    Du är fantastisk Birgit och ett föredöme för alla!
    En kompis hade en hemsk skärande ton i huvet som förpestade hans liv och allt han gjorde. Det blev till ett handikapp som var fysiskt och psykiskt förlamande
    Ingen kunde få stopp på oljudet men till slut lyckades han själv hantera ”marodören som blåste trumpet så illa” genom att mentalt placera honom lite mer i bakgrunden i vissa situationer.Bakgrundsmusiken och smärtan blev han aldrig av med helt men han kunde vrida upp och ner på högtalaren!
    Du är också konstruktiv, positiv och ser framåt.
    Birgit for President!
    Ove & Madelaine

    Svara
  2. Ann-Britt Hellborg

    Du är fantastisk!

    Svara
  3. Kerstin Marcusson

    Heja Mamma! Du är bäst!

    Svara

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

BB ny profilbild litenText: Birgit Bergkvist
Foto: pixabay.com 

Om du vill läsa mera om eller av Birgit, gå till hennes blogg. KLICKA HÄR!

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande