Att ha för stora förväntningar kan vara farligt, man blir så lätt besviken. Men ibland händer det att just förväntan är det, som blir behållningen. Därför brukar jag alltid ligga lågt, men nu tar jag risken och låter mig förföras.

Gymnastik och Idrottshögskolan GIH, fyller nämligen 200 år och det skall firas med en stor bankett i Stadshuset i Stockholm.

Så länge sedan är det som Per Henrik Ling instiftade Kungl. Gymnastiska Centralinstitutet GCI, sedermera GIH.

1946 gick jag ut GCI och fick titeln gymnastikdirektör. En titel som inte brukas längre. Föga anade jag då att jag år 1965 skulle tillträda en tjänst som idrottslärare där. Och GIH blev min arbetsplats fram till pensioneringen. Visst ville jag vara med och fira! Mina förväntningar är minst sagt stora.

Men det där med högtidsdräkt gav mig huvudbry.

Mitt livs festklänning i indiskt rosa siden med guldgarnering hade sett sina bästa dagar för längesedan och hamnat hos mitt barnbarn när hon spelade amatörteater i tonåren.

Nedstuvad i en kartong hade den blivit bortglömd någonstans. Men den letades fram och jag fick den i min ägo igen. Men ack, midjemåttet var ett helt annat än det för fyrtio år sedan.

Mot alla odds fick jag tag i en sömmerska, som gjorde underverk. I midjan släpptes vidden ut och av skärpet gjordes två kilar som syddes fast på var sida om blixtlåset i ryggen. Inte mindre än ett underverk hade hon åstadkommit. Och för det begärde hon 150 kronor! Med övertalning fick jag henne att ta emot det dubbla.

Uppklädda inför fest på Blå Hallen.

När den stora dagen kom, hade jag också kavaljer i hyrd frack, en ungdomsförälskelse jag återfunnit på gamla dar. En gång för längesedan hade jag lärt honom dansa vals. Nu förväntade jag mig en stilla vals i Gyllene Salen.

Sålunda uppstassade anländer vi med färdtjänst till ett upplyst Stadshus, där uppklädda studenter från Högskolan eskorterar oss in till Blå Hallen, som snart fylls med ca 600 personer, både unga och gamla. Studenter och grånade professorer.

Stående hälsar vi fanborgen med både den svenska och GIH:s egen fana i täten när studenter och honoratiores skrider nedför den pampiga, böjda trappan, och efter trumpetfanfarerna höjer vi våra glas i en välkomstskål i champagne.

Till bords blir vi sittande i tre timmar drygt.

Fem professorer, två docenter och en hedersdoktor promoveras, tal hålls och underhållning sker av dans och rörelseglada studenter. Filmer från gymnastikuppvisningar från anno dazumal till nutidens popinspirerade shower visas på förstorad bildskärm. Allt detta sker mellan rätterna.

Menyn är som följer: Löjrom från Kalix med vitt vin, en Riesling från Australien, därpå Dovhjort från Skåne med portvinssås och jordärtskockspuré,  rött vin också från Australien, en avslutande glass av körsbär och pistage, som bärs flamberad nedför trappan. Vitt dessertvin Moscato från Italien.

Festligt, högtidligt och minnesvärt.

Höjdpunkten är nog ändå, när Pia Sundhage hederspromoveras. Ett spirituellt tal följs av att doktorshatten sätts på hennes huvud. Snabbt som ögat skjuter hon vanvördigt hatten på nacken och ler med hela ansiktet. I sitt tacktal en stund senare framhåller hon det märkvärdiga i att fotbollen nu rullat in i den akademiska världen. Och hon avslutar med att sjunga sin välkända sång, hon skämt bort idrottsvärlden med.

Jublet ville aldrig ta slut efter den sista tonen.

Vid kaffet börjar folk röra på sig. Kolleger och gamla elever kommer fram och hälsar. Det dröjer innan jag känner igen och kommer ihåg. När så sker, ser jag framför mig personen som hon såg ut och var som ung.

Mest överraskad blir jag när Lena Grahn, en gymnasieelev från Umeå söker upp mig. Och tillsammans minns vi den dramatiska finalen i SkolSM i basket, där Lena var en av stjärnorna. Då Umeålaget vann efter straffläggning. Det är femtio år sedan, men sådant glömmer man aldrig.

Det är något speciellt med Gyllene Salen. Guldet glimmar, kristallkronorna blänker och från estraden dånar storbandjazz. Den stilla valsen jag sett fram emot blir förvandlad till ett rytmiskt gungande i folkträngseln. Nya uppträdanden mitt på dansgolvet, både spontana och planerade, äger rum, och en schottis i turer till jazziga toner förhöjer stämningen.

Klockan 24.00 trumpetar fanfarer till samling och rektor Karin Henriksson håller ett kort hyllningstal till tvåhundraåringen och vi hurrar och tömmer våra champagneglas. Festen är slut men dansen fortsätter ännu någon timme.

Jag har fått uppleva mitt livs stora fest som i allt liknade en riktig Nobelfest. Men med ett innehåll förankrat till mitt eget liv.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande