Är jag bara upprörd eller ser jag dåligt?

Min käre svåger hade plötsligt gått bort och jag var på hemväg efter en tung svår dag. Tar bilen från parkeringen och svänger ut på den mötande filen och möts av ilsket tutande från bromsande bilar och kaster mig förskräckt över i rätt fil.

Är jag bara upprörd eller ser jag dåligt? Nästa dag får jag en tid hos en ögonläkare som konstaterar att jag har för högt tryck. Och så börjar ett evigt ögondroppande, trycket går inte ned och det slutar med operation på S:t Eriks sjukhus, där man vidgar kammarkanalen och sänker därmed ögontrycket. Jag åker hem med diagnosen glaukom (grön starr) av den obotliga sorten. Året är 1989 och sedan dess har jag levt med det eviga droppandet, byte av droppar, synfältskontroller och några laserbehandlingar men inte haft några större problem med mitt synhandikapp.

Åren går och efter flytten till Norrtälje byter jag läkare och hamnar hos min opererande professor på Sofiahemmet. När en ny ögonklinik öppnas i min hemstad vänder jag mig dit. Ögontrycket ligger då på 25 och den vänliga läkaren råder mig att återigen söka mig till Sofiahemmet och lovar att skicka en remiss samma dag. Vid det här laget går jag med vit käpp och den vänliga läkaren klappar mig på knäet och säger ”Det är synd om dig!” ”Det är det inte alls”, svarar jag trotsigt och tänker på min vän som alltid ställer upp. Det är den 24 maj 2013.

Efter fjorton dagar ringer jag till Sofiahemmet som påstår sig icke ha fått min remiss från min läkare. Då jag envisas med att så måste vara fallet, hittar dom remissen och jag får en tid först den 12 juli. Väl där finns jag inte på listan för dagens patienter.

Som väl är har jag kallelsen med mig varpå de sätter in mig sist efter alla patienter.

Av naturen är jag en stillsam person men nu, efter att ha förklarat omständighetena till min situation för min professor utbrister jag ”Jag tror att Sofiahemmet inte bryr sig ett dugg om en 90-årig kärring med en obotlig ögonsjukdom eftersom det blir så här, fast det är ju inte ditt fel”. Det känns skönt att få säga sitt hjärtas mening. Trycket är fortfarande 25, och han förklarar att en sådan operation som gjordes på mig tidigare betalar inte längre landstinget för och dessutom är den inte helt riskfri. Han uppsöker en kollega och rådslår med denna, kommer tillbaka och säger att hon kan ge mig en laserbehandling efter det att hon är klar med sina patienter. Ny väntan en varm fredageftermiddag mitt i juli.

Väl hos min nya läkare konstaterar hon att mitt tryck ligger på 34. På min undran hur det kan skifta så svarar hom ”Spelar ingen roll, det är ändå för högt” varpå laserstrålarna bränner till i mitt enda seende öga.

Efter en månad är jag på återbesök och efter en ny medicinering är trycket nere vid 20. Min nya läkare är nöjd, så även jag fast jag märker att mitt synfält krymper och min syn försämras. Jag tar mod till mig och ställer den fråga jag länge funderat över.

”Kommer jag att bli blind?” Efter en kort paus svarar hon ”Ja! Fast vid din ålder så….” Jag avbryter henne och säger ”Du menar att jag hinner dö innan dess!” Hon nickar instämmande.

Hur reagerar jag?

Rätar på ryggen, spottar i nävarna fastän händerna darrar, tar min vita käpp och går.

Och jag tänker som Janne Wängman ”Jag är inte död än!”

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande