Dalkullor – en svensk märkvärdighet

 

Ove Anderssons nyligen publicerade  artikel om dalahästar från Nusnäs, för idag mina funderingar till grannkommunen Våmhus. Dalahästen, denna enkla leksak, har gjort en märklig karriär och blivit en dyrbar souvenir från Sverige.

BB adventsstjarna

I Våmhus finns också skickliga träslöjdare. En korg från Våmhus betyder kvalitet. Mig ger en snart 70-årig adventsstjärna därifrån, som vi fick av min svärmor när vi var nästan nygifta, alltid en skön förväntan på julen.

Men det är ändå de kvinnliga slöjdarna eller kanske vi ska säga konstnärerna, som har gjort Våmhus känt och omtalat långt utanför landets gränser.

 

 

Det är hårkullorna, de som tillverkar märkliga smycken av människohår, som jag tänker på.

BB laurasgard.blogspot.comVarifrån kvinnorna i Våmhus redan i början på 1800-talet fick idén till dessa hårarbeten och var de lärde sig konsten att tillverka dem, råder det delade meningar om. Konsten lever i alla fall fortfarande kvar och precis som Ove och hans hustru åkte till Nusnäs för att se hur dalahästar tillverkas, så åker många av vår tids dalaturister till Våmhus för att se dessa flätade hårsmycken formas.

Hur kvinnorna där, då en gång för två hundra år sedan, när de väl lärt sig konsten, bidrog till försörjningen i sin fattiga hembygd kan närmast ses som ett mirakel. Långt före folkskolans tid och utan andra språkkunskaper än det egna Våmhusmålet, som inte ens var begripligt för andra svenskar, drog de som självförsörjande yrkeskvinnor till främmande länder och sålde sina alster.

“Ryssland tycks ha varit ett försthandsland, inte märkligare än att ta sig till fäboden, “, skriver folklivsforskaren Hoff Sven Hedlund. Han betecknar sig som “en bryggerikullas sonson” och vet mycket om herrarbeten, som är den vanliga benämningen på dalfolkets, främst kvinnornas, arbetsvandringar under sommarsäsongen.

BB Dalkullor_CoverHan har också skrivit en bok om detta med titeln Dalkullor En svensk märkvärdighet. I den boken mycket finns mycket att läsa om märkliga levnadsöden, om stor företagsamhet och om en kvinnorörelse som säkert saknar motstycke i vår historia. Och där får du förstås också veta mera om hårkullorna i Våmhus.

Här en av alla goda historier som kryddar lärdomen i Hoff Sven Hedlunds bok och som säger mycket om hårkullornas väg till framgång:

Hårkullan och prinsen. Före 1905 var Norge en del av Sverige. Den svenska kungafamiljen tillbringade då vissa tider på slottet i Kristiania, nuvarande Oslo. Hårkullan Tysk Margareta Ersdotter, som befann sig i norska huvudstaden, fick höra om de kungliga och bestämde sig för att försöka få träffa dem och att få sälja hårarbeten. En vakt satt sovande. Tysk Margareta smög sig förbi och fick träffa Prins August. Prinsen blev mycket överraskad men kunde av hennes sockendräkt se att hon var kulla. Hon fick sälja allt hon hade. Prinsen lämnade därtill en slant som tribut till hennes skönhet.

 

Avslutningen på dagens fundering får bli mera lyrisk.

Det är en sång som det sägs att kullorna i Siljansnäs sjöng inför avfärden till sina arbeten långt borta. Säkert kände hårkullorna från Våmhus och alla andra herrarbetare samma vemod, när de lämnade sin fattiga hembygd.

Vi segla ut på lifvets hav ifrån vår ungdoms strand.
Vi stego nyss i samma båt och lade ut från land.
Utöfver vida rymdens fält vårt segel flyger ut.
Vi vet ej vart den färden bär och ej när den tar slut.

 

1 kommentar

  1. Karin Gunnarsson

    Vad roligt att läsa om hårkullorna! Har i min ägo hårsmycken gjorda av släktingars hår och har länge tänkt att ta reda på mer om dem.
    Kram till Birgit!

    Svara

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

BB ny profilbild litenText: Birgit Bergkvist
Foto: pixabay.com 

Om du vill läsa mera om eller av Birgit, gå till hennes blogg. KLICKA HÄR!

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande