Med dunkla penseldrag tecknar sig horisonten mot den nalkande natthimlen. Som varje dygn vid dagens slut, som varje år med tidens ström, som varje människa vid livets slut.

En berättelse om en vän, väntar på att bli berättad.

horisontenEtt långt och innehållsrikt liv med stor familj, sex barn och ett spännande yrkesliv blev henne givet.

Som ung, spänstig och vacker blev hon en av de första Sofiaflickorna. Som bara femtonårig reste hon med Maja Carlquists elitgrupp till världsutställningen i New York. Det blev internationell succé. Året var 1939. Trots kristider var framtiden lockande med familjeliv och många vänner.

Men ödet slår till. Efter en opererad bröstcancer rycks maken bort i en hjärtinfarkt och hon lämnas ensam med de halvstora barnen. Men hon trotsar ödet och griper sig an nya uppmaningar.

Som pensionär ägnar hon sig åt sina stora intressen, dansen, naturen och musiken.

Tre fjällvandringar, två utlandsresor och många konserter på Berwaldshallen fick vi tillsammans.

Genom hennes generositet och engagemang blev vänkretsen stor Hon älskade sina vänner och vi henne. Hon var den samlande länken för oss alla.

Men så kommer tröttheten, den oförklarliga.

Andnöden tilltar och resorna in och ut på sjukhuset blir flera. Hemhjälpen utökas liksom medicineringen. Aldrig en klagan. Med hoppet och tacksamheten mot läkare och vården kämpade hon vidare.

Mors dag och ett barnbarnsbarns tvåårsdag firas hos sonen med övernattning. På väg till toaletten på natten tar hon fel dörr och ramlar huvudstupa utför en källartrapp. Helikoptertransport, intensivvård, rehabilitering, utredningar.  Efter lång väntan får hon slutligen ett eget boende på vårdhem.

Efter en vecka glider hon in i den eviga vilan.

Bortom horisonten seglar ett levnadsöde, som efter dagens skymning, som årens lopp i tidens ström.

Som när en kär bok slås igen efter det sista kapitlet.

Saknaden svider, men minnet värmer.

 

//Anne-Marie Briandt Östman

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande