Så är vi hemma igen efter vårt kyliga påskfirande. Veckan innan påskveckan var det varmt och skönt. Vårblommorna bara poppade upp ur marken: krokus, vårlök, en och annan tulpan, påskliljor, blåsippor, vitsippor. Vår speciella vårblomma, den lilla magnolian, hade stora knoppar – då är det vår.

I den yra värmen förorsakat i natur och sinne åkte vi ner till vår gamla skola i Tjust skärgård. Skolan byggdes på 1880-talet som en parstuga av virke från en klockargård på andra sidan av viken. Virket till klockargården kom från en komministergård från inlandet. Vi blev förälskade i skolan en vårdag för över tjugo år sedan även om det då var snöblandat regn och kallt.

Även i år hälsade skolan oss kargt men hjärtligt välkomna. I gräsmattan frodades som vanligt scilla, enstaka krokus och snödroppe. Vid jordkällaren stod utslagna påskliljor. I rabatterna och på komposthögen stod frodiga kejsarkronor färdiga att slå ut. Krikonträdet och fågelbärsträden var fulla av knoppar, men inne var det kallt – i köket plus fem. Så på med vattenpumpen och kontrollera eventuella läckande rör. Ut i vedboden och klyva ved, tillbaka till huset med veden. Med hjälp av fjolårstidningar och tändvätska fick jag i gång den lilla kaminen, något senare köksspisen. I sovrummet fick en värmefläkt hjälpa till. Madrasser är alltid kalla och svåra att värma upp men vi lade ihop dem med en värmemadrass som mellanlägg.

Min fru Inger plockade in påskliljor, och samlade ihop höstens flugor och ett antal nykläckta  – ut med dem. Jag klöv mer ved och matade kamin och spis. Jag försökte få i gång kaminen i skolsalen men lyckades inte, röken ville gå åt fel håll. Framåt kvällen var det hyggligt varmt, 14 till 15 grader i lilla kammaren. Hungern gjorde sig så påmind. Det blev laxkotletter som gled ner så rart tillsammans med det traditionella glaset champagne. Vår hund Zorro fick sin vanliga mat men spetsad med lax. Efter en huttrande kvällspromenad, men glada och belåtna, gled vi in i sömnens rike.

På onsdagen kom vår städpatrull, den och I städade undan höst och vinter. Vi tog en lång promenad över ängarna. Zorro anmärkte att det var gott om katter i år och att han gärna skulle…. Vår granne fiskaren hade gott om strömming, det var bara att köpa. Trött Inger utspisas med orientaliska köttfärsbiffar och ett glas ekologiskt Le Bistro, Zorro med hundfoder med strössel av stekt köttfärs och till detta årgångsvatten. Efter kvällspinken god natt, något varmare i sängen och sömnen föll raskt över oss.

Torsdagen var vikt för utflykt till Hulöhamn, där blåsipporna brukar trängas bland löven. Vi följde en av lederna men tappade nog bort oss och kom till havsutsikten tidigare, bra att komma ihåg när småflickorna skall med på badutflykt. På återvägen missade vi också leden men kom rätt, och nu begav vi oss till blåsipporna. Men de tyckte det var för kallt och hukade sig.

Hem för att klyva ved, mata kamin och spis. Dagen efter skulle Ingers dotter med söner komma så jag askade ur skolsalskaminen, tände den försiktigt och nu blev det perfekt drag. Hurra! Då kände jag det efterlängtade, doften av nystekt strömming. Strömmingsflundra, knäckebröd och ett glas är gudaföda och överträffar Zeus´ och de andra gudarnas ambrosia. De kvarblivna eller räddade strömmingsflundrorna lades i ättikslag över natten.

Långfredagen kom, fortfarande ned mot 10 minus tidigt på morgonen.Morgonpromenad över ängarna, Zorro sprang som vanligt lös och lycklig. Till elvakaffet kom dottern, och till lunch hennes tre söner. För hugade spekulanter, till exempel mig, fanns den inlagda strömmingen och så marinerad fläskfilé med potatisgratäng. Som avslutning åt vi den perfekta chokladtårtan. Frampå kvällen kom regnblandad snö och blåst men nu var huset uppvärmt. Kvällsmacka, en god bok och en varm säng. Läste de sista kapitlen i den underfundiga ”Igelkottens elegans”, skriven av Muriel Barbery. Det är en bok för hjärta och själ.

Påskafton. Flera minusgrader och 5-10 cm snö. Landsvägen var inte plogad än men vi måste i väg. Vi skulle tillbringa påskaftonen hos Ingers son med familj. Sonen ringde, var litet orolig för väglaget. Men i väg kom vi. Det var bara att köra i morgonens hjulspår, men efter en halv mil hade plogen varit framme. Det var inga problem att köra ner till Laxemar i Misterhult socken. Vad vore lantlivet utan elvakaffe men efter detta tog vi en promenad i det vackra vinterlandskapet, Zorro ledde och höll efter oss. Efter dryga timmen kom vi till Ströms by. Den lilla byn var vackert draperad av snön, precis som ett julkort. De sista kilometrarna var litet tröttsamma för gammal höft men fram kom vi!

På helger äts det mycket och nu satte vi oss till ett bord med grönkålspaj, varmrökt lax och annat gott. Efteråt var det skönt att sträcka ut sig och smälta mat och vila ben. Men Zorro måste ju ut, Inger och sonhustrun tog med honom på ytterligare en promenad. Hundar orkar mycket.

Fram mot eftermiddagen var det dags att åka hem men nu var det plogat och snöfritt på vägarna. Det var bara att köra. Hem kom vi, trötta var vi, lagom varmt var det och somnade gjorde vi.

Tidigt på påskdagens morgon skall solen dansa, sa de gamle. Men inte gjorde den det, kanske det berodde på kylan – nio minusgrader. Himlen var klar och fram på morgonen tog vi en längre promenad, trots allt värmde solen. Zorro behövde sin morgonpromenad, och vi skulle snart åka hem till staden. Han sprang som vanligt på ängarna och i skogen men höll koll på oss.

Så åt vi enkel lunch, tog en tupplur, packade ihop och åkte hem.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande