Vi lämnade Blekinge och släktträffen på Tjärö. Var vi så långt söderut blev Österlen ett måste. Vi kom iväg ganska sent på eftermiddagen, Europavägen E22 var inte en snabb väg och det blev litet jäktigt, vi ville vara framme på vårt vandrarhem  i Hammenhög före klockan 19. Ett stycke bortom Kristianstad tog vi av mot Österlen, vägarna blev ännu smalare och kurvorna många. Över oss flög den röda gladan, den har återkommit till det skånska landskapet. Vi körde genom små samhällen och byar.  Husen var välhållna och växtligheten kring dem frodig. Tack vare vår GPS körde vi inte vilse. Klockan sju var vi framme, receptionen stängd men det fanns ett meddelande om vilket rum vi skulle ha. Vandrarhemmet var byggt som en traditionell skånsk gård och hade varit en lantbruksskola . Det låg i utkanten av Hammenhög och vi såg milsvida fält och några enstaka gårdar i allt det gröna.

Vacker grönska.

När vi installerat oss på vårt rum tog vi en promenad in i samhället, det var lugnt och stilla.  Vi hittade en Pegeout-försäljare, en nagelskulptör och en ICA-butik. Vi hittade en Järnvägsgata men inga spår. Vi återvände hem, njöt av stillheten och det öppna landskapet. En liten kvällsmacka till envar och sedan sov vi ovaggade.

Morgonsolen hade värmt upp gårdsplanen och vi tog med oss yoghurt, bröd, ost och torrfoder till Z. Vi hittade så en bra promenadväg bakom husen, den gamla banvallen. Här var det inga bilar som störde, stora askar, björkar och bokar gav skugga, Vi förstod att det var en väg för hundar. När vi om tillbaka var vandrarhemmets föreståndare där och vi fick tips om saker att göra.

Vi valde kustvägen.

Kusten och de milslånga sandstränderna lockade och vi styrdei österut och for genom ett behagligt, kurvigt och backigt landskap, passerade små byar och så var vi framme vid kustvägen. Här hittade vi en väg mot Östersjön, passerade en sjalbod och sedan den vida sjön. Z rusade i väg över stranden, ömsom i sand, ömsom i vattnen. Han njöt. Han träffade också en vänlig men äldre goldentik, hon avvisade hans inviter, ”inte vid mina år”.

Efter strandpromenade körde vi till Skillinge. Enligt syägerskedotterman fanns här en mycket trevlig hamnkrog, ”inte billig precis. Vi slog oss ned på verandan, så gör vi med hund, och åt en krämig fisk-skaldjur-gryta samtidigt som vi tittade ut över havet och en hägring. Grytan var perfekt och vi njöt av av mat och utsikt.  Mätta och belåtna vandrade vi runt i byn bland gammal och ny bebyggelse. Vi gick förbi byns f.d.tvättinrättning, den var också informationskontor när det begav sig..

Nytt mål: Café Olof Viktor.

Denna eftermiddag skulle vi till ytterligare ett kulinariskt mål, cafe  Olof Viktor. Det var svärdotter K, f.d. konditor, som absolut tyckte att vi kulle besöka detta berömda cafe med utsökta bakverk, Vi tog kustvägen söder ut genom ett böljande landskap, ett lika till Brösarps  backar. Vi hittade väg 9, svängde norrut på denna och snart kom vi till det berömda caféet. I gick till disken för att beställa och Z oh jag smög oss in till uteserveringen. En kopp kaffe och en ett ljuvligt bakverk, Z fick sitt vatten och något litet att tugga på, han var inte helt belåten. Hem köpte vi med oss två bagetter med vegetarisk fyllning och efter kvällspromenaden firade vi skymning och njöt av bagetterna, Z fick sin andel.

Pelarskog av bok.

Bokskogarna var det som framför allt lockade mig till Österlen. Så vi åkte till Sträntemölla naturskyddsområde i närheten av Rörum.  Genom en pelarsal av bokträd, på en frasande matta, smög  vi fram i tystnad och halvdunkel. Vi nådde ravinen, följde den på säkerhetsavstånd –rasrisk förelåg- och nådde den gamla vattenkvarnen Forsemöllan. Den lilla bäcken porlade fram bland buskar och ormbunkar, kastade sig över stupet ned i lugnet. Ovanför kvarnen fanns en stilla kvarndamm. Vid bäcken hittade vi några akvarellister. Papper, färglåda hade inte varit fel, men vi hade ju våra kameror i stället.

Kaffe och Simrishamnsbulle bland frodig grönska inklusive Rhododendron , porlande bäck och sländor. En paus bortom bullret.

Vi fortsatte så till Kiviks musteri. Vi hade tidigare ätit en god lunch där , men denna gång blev det en besvikelse. Mycket grönsaker men varken kalla, varma, ljumna eller välkryddade och en torr karréskiva, hit åker man inte för att äta lunch. Varför åkte vi inte ner till hamnkrogen? Jo, vi skulle köpa på oss da Vinci och andra läckerheter.

Med ledsen mage styrde vi tillbaka till Hammenhög , till promenad på den gamla banvallen och kvällsmackan.  Klockan nio kom en buss med glada pensionärer, de hittade sina rum och kom snabbt till ro.

Nästa morgon styrde vi kosan mot småländsk glasbruksbyggd, begick Åfors och Kosta, övernattade i Långasjö, träffade en syssling, åt kebabrulle i Målilla och kom slutligen hem, trötta och belåtna.

 

 

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande