En ny sida av Mallorca: Höga berg, gröna sluttningar och pittoreska bergsbyar som enbart kan nås till fots på smala och vindlade småvägar.

Vy från toppen


Pensionär?
 Jag har nyligen uppnått pensionsåldern. Ett tidigare pressat tidsschema ersätts nu med mera fri tid. Jag promenerar och spelar golf – inget som leder till maxpuls direkt.

En kollega planerade en fotvandring på Mallorca. Jag ville OCH hade möjlighet att följa med, nya aktiviteter måste provas!

Vi köpte ett paket av en svensk researrangör, som förutom att ordna boende och transport av vårt bagage, planerade vår vandring och försåg oss med ledbeskrivningar och kartor till vår del av led GR221. En guide för leden, ”GR221 Mallorca´s Dry Stone Way”, ingick också i paketet. Där beskrivs dagsmarscherna utifrån svårighetsgrad, längd i kilometer, tidsåtgång och topografi. Guiden började jag läsa på plats och jag förstod snart att jag tagit mig vatten över huvudet …

Utrustningslistan anpassad för betydligt äventyrliga vandringar var lång, men bergsvandring light kräver inte mycket specialutrustning. Väl ingångna kängor fanns. Nya yllestrumpor, en bekväm lagom liten ryggsäck och stavar införskaffades.

Vi var sex kvinnor som sammanstrålade en kväll i maj på “Es petit hotel” i Valldemossa för några dagars gemensam bergsvandring. Alla kände någon, ingen kände alla. Tre hade bestigit berg tidigare, tre var noviser (varav jag var en). Alla var mer eller mindre mogna.

Första dagens etapp gick mellan Valldemossa och Deià. 12 kilometer lät helt överkomligt. Enligt guiden skulle etappen ta ungefär 3 timmar och svårighetsgraden var 4 (på en 5-gradig skala). Efter en frukost med extra allt på terrassen, fyllde vi våra ryggsäckar med vatten och en lätt lunch och började vandra.

Under först sex kilometers uppförsbacke (från 400 meter till över 900 meter över havet) och sedan lika lång men brantare nedförsbacke, sattes orken på prov. Leden var stundtals dåligt utmärkt och vi gjorde fel vägval vid några tillfällen.

Helt fantastiska vyer. Trevligt småprat. Många pauser. Allt gjorde att jag ändå kom i mål 6 timmar senare. Och vilken tillfredsställelse när vi hittade byns första bar!

Efter klättring upp till vår inkvartering i Deià och middag på en liten restaurang sov alla ovaggade.

Nästa morgon var första utmaningen att få kroppen att förstå att expeditionen fortsätter. Vaderna var stela av klättringen upp och låren av hasningen ner. Men efter ännu en fantastisk morgon med frukost med utsikt och proviantering, var vi beredda för dagens utmaning att ta oss till Port de Sóller 15 kilometer bort.

Etappen beskrevs som svårighetsgrad 2 och skulle ta 3,5 timme. Vi vandrade på grusvägar eller kullerstensbelagda åsnetrappor genom ursprunglig miljö. Efter några timmar kom vi till ”Son Mico”, ett litet café med underbara pajer och färskpressad apelsinjuice. Efter ytterligare några timmar nådde vi slutmålet och belönade oss med en öl på strandpromenaden.

Port de Sóller gjorde mig nostalgisk, det var så här badorterna i Spanien såg ut på 70-talet – en litet bukt kantat med små hotell, restauranger och barer och så en sandstrand där alla låg litet huller om buller. Att äta paella till middag kändes rätt.

Dagen var en njutning från början till slut.

Nu var det dags för expeditionens utmaning, en vandring från Sóller till Cúber 14 km bort. Etappen hade svårighetsgrad 5, och vi skulle klättra upp till över 900 meter under 3 kilometer. Jag förstod att min nivå skulle överskridas. Jag behövde en plan B!!

Inledningsvis hängde jag med de andra, först med spårvagn 20 minuter till Sóller och sedan lätt vandring genom citron- och apelsinlundar förbi Binibassi till Biniaraix. Biniaraix var sista anhalten med bilväg på den här sidan berget och dit hade jag beställt taxi … Jag vinkade av de övriga och njöt av en espresso och en god bok utanför byns bodega.

Efter en timme kom taxin som skulle ta mig till slutpunkten, dammen Cúber. Väl där knöt jag vandringskängorna och gick för att möta kompisarna. När dagen var slut hade jag avverkat samma sträcka som de andra, men förvandlat etappen från svårighetsgrad 5 till 2. Innan bussen kom för att ta oss till Palma vilade vi på en äng mitt bland betande får. Det stora diskussionsämnet var om det finns rödrosa får eller om dom är sprejfärgade Är det nån som vet?

Sista kvällen med gänget fortsatte vi att vandra, men nu längs Palmas kajer. Tapas till middag och en avskedsdrink på baren Abaco avrundande dagen. Har du inte besökt Abaco tidigare, gör det! Den har sett likadan ut i 30 år och är helt unik.

Är bergsvandring något för mig?

  • Ja, jag vill definitivt åka på vandringsresa igen
  • Ja, men jag vill bara bära min dagspackning
  • Ja, gärna i sällskap med en grupp kvinnor 55+
  • Ja, men inte med etapper av svårighetsgrad 5
  • Ja, men till nästa gång ska jag investera i en vattenpåse till ryggsäcken så jag kan sippa vatten under gång ..

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande