Smak och doft man minns från barndomen följer en genom livet. För mig genererar doften av Ugnspannkaka minnen från min tidiga skolgång och matbespisningen. På den gamla, men inte alltid goda tiden, var vi tvungna att äta upp maten som serverades. Tomma tallrikar skulle det vara. När det gick trögt, satte sig en av mattanterna bredvid och mer eller mindre tvingade den lille matvägraren att äta upp.

På den tiden hatade jag Ugnspannkaka. Jag stod inte ut med lukten, smaken eller åsynen av denna vidriga maträtt. Jag minns, med en rysning av obehag, en särskild gång då den förhatliga pannkakan låg på tallriken. En stor bit, indränkt i lingon. Jag fick kväljningar och var nära att kräkas över bordet. När man är nio år tänker man inte så mycket, man Foto: mittkok.expressen.sehandlar. Jag tog pannkakan, med lingon och allt, och knölade ner den i byxfickan.

När jag visade upp min tomma tallrik vid utgången, fick jag oförtjänt beröm, men jag skämdes inte det minsta. Väl inne på närmaste toalett, spolade jag ner den kladdiga biten. När jag tvättade händerna kände jag en stor lättnad över att ha klarat mig undan denna gång. Mammas reaktion på mina nedkladdade byxor har jag glömt. Typiskt fall av undanträngning.

Päron däremot, väcker andra minnen till liv. Långa härliga söndagsmiddagar. Vi åt alltid Slottsstek med potatis och små gröna ärtor, på söndagarna. Till dessert var det alltid syltade päron med smak av Ingefära. Därtill mammas hemgjorda vaniljsås. Det började vattnas i munnen redan på förmiddagen, då vi hämtade upp burken med päron från matkällaren.

Jodå, jag äter Ugnspannkaka i dag, om jag måste.

 

Text: Lars Ek, april 2015
Illustration: mittkok.expressen.se

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande