Nästan alla mor- och farföräldrar säger att barnbarn är livets efterrätt. Men om det kommer barnbarnsbarn, vad ska man då säga att de är?
   Jag hör till de lyckliga som blivit både gammelmormor och gammelfarmortill fyra små, och jag har funderat mycket över hur man upplever barnen i de olika generationerna.

Bilden är från omslaget till min bok ”Recept på sommarskratt”. (Vulkan 2008)

   Först de egna. Visst var de, som alla nyfödda barn, underverk. Visst var de sötast av alla, och man var så lycklig och så stolt som mamma. Lite mindre lycklig kanske, när man inte hade sovit ordentligt flera nätter. Och så den ständiga oron.  Gör jag rätt? Är allt som det ska med barnet? Varför kan hon inte ens krypa, när grannens Pelle, som är lika gammal, reste sig och började gå när han var nio månader.
Knappt har man lärt sig leva i tvåsamhet, förrän man har ansvar för en familj. Och hur många hade föreställt sig att en ljuvlig liten baby kan skrika så ilsket och så länge utan att man fattar anledningen?
Kanske var det bättre förr, åtminstone för förstföderskan, med en hel vecka på BB för att fatta det ofattbara, än några futtiga timmar, som det är nu.

Så kom barnbarnen.
   Visst var de också sötare och ljuvligare än alla andras ungar, och man kanske tillät sig att skryta lite mera över dem. Ansvaret för dem var mindre, men jag tror att förundran över livet var större. Förundran över att ens egna små hade blivit föräldrar, och förundran över att få vara en del i en ny generation.
Själva hade vi våra fyra på för stort avstånd för att rycka in som barnvakter i akuta situationer, men vi försökte kompensera det med att mixa semestrar med föräldrarna, så att det två kusinparen fick lång tid tillsamman i sommarlandet och så vi fick veckor att ensamma ha ansvaret och glädjen över dem. På det sättet lärde vi också känna dem så väl, att vi vågade ta med dem på resor. Med fyra normalt busiga ungar mellan fyra och nio år for vi till Mallorca en kall vinter. Jag vet att det var många som ifrågasatte vårt omdöme då, men det gick så bra att vi två år efteråt var på Gran Canaria med dem i två hela veckor. Vi var väl inte alltid överens om dagsprogrammen, men fick de bara bada och leka i sanden varje dag, och äta fattiga riddare och pasta med köttfärssås varannan, så var alla bekymmer minimala.

Nej, barnbarn som livets efterrätt det tror jag inte på. För oss var de livets mellanrätt, när vi själva hade ork att engagera oss och inte ens digna under den ljudnivå eller förfäras av den företagsamhet, som ofta kan vara nog så påfrestande i umgänget med barn.

Men barnbarnsbarnen då?
   Ja, när de kom in i mitt liv var tvåsamheten för mig ett avslutat kapitel i livet, men istället fick jag lyckan att ha de två yngsta av de fyra jag har, på så nära håll att jag ofta kan följa deras utveckling varje vecka. Och min förundran över livet har aldrig varit så stor som nu.
Visst är det trist att inte kunna ställa upp som barnvakt, de skulle springa ifrån mig fortare än jag hinner resa mig från stolen. Inte kan jag dansa med dem, inte kan jag krypa med dem på golvet och bygga torn och köra kapp med leksaksbilarna.
  Jag kan bara älska dem.
   
Av de yngsta får jag kramar och många blöta pussar som belöning. Med den äldsta, som snart fyller elva, har jag redan haft många goda samtal.
   För mig är det barnbarnsbarnen som blivit livets efterrätt.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande