Den riktigt goda vänskapen liknar mycket den man delar med sin gamla hund, då hunden mognat och samförstånd råder mellan djur och människa. Han blir till en vän som alltid är glad när man kommer hem, en vardagsvän som ger trygghet och som jagar ensamheten på flykten. Ord behövs inte där vanans makt härskar, det räcker med en blick eller en gest och förståelsen är fullständig.

Min sista hund var en skönhet. En stor svart hanne med böljande hårrem, en fanbärande svans och mörka ögon. En flat coated retriever, som fick namnet Kasper. Båda älskade vi att vara på landet. Där blev han kung och härskade med stor vänlighet men satte också sina gränser.

När det var dags för skogen fattade han det med ett leende i mungipan och en svängning med svansen. Vi gick våra tankepromenader, han inspekterade den välkända stigen, markerade med att lyfta på benet och brydde sig inte längre om skuttande harar och färska rådjursspår. Han gick vart han ville men hade alltid koll på mig, och jag kunde låta tankarna gå som de ville.

Vid favoritstenen vid vassen och vattenbrynet slår jag mig ner och han inspekterar läget, att allt är sig likt och om det finns några nya spännande dofter som måste kollas. När det är avklarat slår han sig ner vid min sida och gör som jag, spanar ut över vattnet och funderar över tillvaron. När tiden börjar bli lång, lägger han huvudet i mitt knä och ögonen frågar “Har du tänkt färdigt snart?” Då är det dags att vandra hemåt.

Åren går och vi lever våra liv tillsammans. Jag märker att han börjar bli lite stel i lederna. När han ska upp i bilen lägger han tassarna på kanten i bakluckan och jag lyfter bakkärran år honom och säger “Duktig hund!”

Så väl han förstår när han inte får följa med. “Jag är tillbaka om en stund, ska bara fara och handla, meddelar jag” honom. Då traskar han iväg och lägger sig under bron och väntar. Vad jag saknar mest idag är att ingen kommer rusande fylld av glädje och med stor svansviftning, när jag kommer hem, öppnar bildörren och stiger ur.

Det är stor fest, hela släkten samlad runt långborden i det gröna. Vuxna barn, kusiner, springande barnbarn kring stången med hissad flagga, ut på bryggan, i vattnet och upp igen. Hurraropen skallar, man firar att jag nyligen fyllt 80. Kasper har tröttnat på stimmet och rullat ihop sig i sin favoritgrop i gräset en bit ifrån. Stämningen stiger med den goda maten och vinet.

Då skär ett illvrål genom den ljumma sommarluften och den lilla femåringen springer otröstelig till sin mamma. Hon har fått en rispa på kinden och pekar anklagande på Kasper. Mellan gråtattackerna snyftar hon att det är hunden som bitit henne. Jag rusar dit, griper hunden i nackskinnet, skakar honom och fyar allt vad rösten orkar och släpar in honom i huset, plats i korgen – skäms! Och det gör han, men fattar ingenting av min ilska.

Min svärson som satt närmast där olyckan inträffade berättade då hur flickan böjt sig ner och klappat honom, vilket han godtog. Men när hon lyfte hans överläpp för att se på hans tänder, då sa han ifrån.

Dagen därpå var det mycket folk i rörelse kring huset. Barnbarnet springer förbi Kasper och ger honom som vanligt en klapp på ryggen. Men då en okänd kompis gör samma sak, hugger han mot henne. Ny uppståndelse och stor uppståndelse sprids i omgivningen. Min dotter, en klok och omdömesgill person, tar mig avsides och försöker få mig att förstå att ett avgörande beslut måste fattas. Hon menar att man aldrig kan vara säker på hans förhållande till barn. Särskilt dem han inte känner. Att ständigt vara orolig, ständigt hålla honom under uppsikt, inte kunna lita på honom, gör livet outhärdligt för oss alla.

De närmaste dagarna blir det svårt att leva som vanligt. Jag börjar betrakta min trogne vän som en sjukling, där ingen hjälp finns att få. Vi går våra promenader, men mina steg är tunga och mina tankar tyngre. Efter en vecka ringer jag Djursjukhuset Albano och talar länge med en förstående veterinär, och jag får en tid efter en vecka.

Sedan några år tillbaka hade vi under våra hundpromenader träffat en hundvän, en yngre kvinna som så småningom följde med på våra utflykter och som vid många tillfällen också var vicematte för Kasper då jag reste bort. De blev mycket goda vänner. När hon fick höra talas om mitt beslut, erbjöd hon sig att följa med på den sista resan. Först sa jag nej tack, det är en sak mellan Kasper och mig. Men ju närmare vi kom den ödesdigra dagen blev jag tveksam. Och till slut ber jag henne vara med den sista svåra stunden.

Här har jag svårt att fortsätta min berättelse, jag minns bara att min vän hade hans huvud i sitt knä efter insomningssprutan. Strök honom över huvudet och talade lugnande till honom medan jag satt på en stol bredvid och inte kunde hålla tillbaka tårarna.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande