Två kloka män, min far född 1890 och död 1996, och min man född 1921 och död 1993, får ständigt mina tacksamma tankar medan åren rullar. Utan dem hade inte jag och den storfamilj, som blivit min, nu i åtta generationer haft vår Udde på Stora Askö i Tjust skärgård, där naturen och miljön numera varje sommar ger oss styrka och glädje.

De flesta bofasta på ön var i min barndom på 1920-talet fiskare, småbönder eller skutskeppare. I skolan var vi ett tjugutal barn, några av dem från kringliggande öar, och på söndagar gick många av oss i söndagsskola i baptistkapellet. Det fanns också en liten butik där man, till all lycka för ett barn som förut knappt visste vad karameller var, till och med kunde köpa kokosbollar.

I alla kontakter utanför ön var vi beroende av båtar. En självklar livsstil. I Västervik, som var ”stan”, tre timmar bort med motorbåt, fanns affärer, sjukhus och tandläkare.

Fiskehamnen i Västervik på 1930-talet

Gården, Ytterby 1:6 med tillhörande fiskevatten, där jag föddes, hade brukats av min far, farfar, farfarsfar, och farfarsfarfar. Petter Lindgren min farfarsfarfars far, född 1779, gifte sig med en änka på Horsö. Han dog ung men efterlämnade den son som skulle komma att bruka min fädernegård i Ytterby. Det var en udda man som lämnat många frågetecken efter sig.

Mycket om min barndomsby, ända från 1700-talet, finns att läsa i Mikael Edbergs intressanta bok ”Ytterbys torp och gårdar”.

Karta från 1769 över vår Udde i Ytterby.

På 1950-talet byggdes den bro som förenade Stora Askö med fastlandet. Skolan och kapellet blev sommarbostäder och affären blev en kiosk vid brofästet. De bofasta hade då börjat lämna ön. Själv gjorde jag det i 17-årsåldern men har sedan dess varit sommarboende där varje år i hela mitt långa liv.

Turisterna blev fler och fler, och män med pengar såg hur längre semestertider födde människors längtan efter en egen stuga nära hav och klippor. Många bofasta sålde sin mark till priser som mina förfäder aldrig kunnat föreställa sig. Den styckades till små tomter, och snart växte stugor och mindre villor upp som vitklöver i en gräsmatta, ön fick en marina för fina båtar, och tomterna på de mest svårbebyggda bergen med sikt mot de yttersta skären och ett stycke horisont betingade de högsta priserna.

Min far sålde inte sin mark. En släkting hade fått köpa en holme, som hörde till gården, för sitt sommarhus, och det fick räcka. Han talade aldrig om varför han motstod de stora pengarna. Kanske var det helt enkelt så, att han var helt tillfreds med sitt liv vid de vatten som han vuxit upp vid. Ibland, när min fantasi skenar, tänker jag mig honom som en klok man med blått vatten, inte blått blod, i sina ådror.

Min livskamrat, den andre kloke mannen i mitt liv, visste inte mer om vatten och fiske än utsikten över Siljan och abborrarna i Orsasjön, när han kom till vår ö första gången. Ändå blev hans förälskelse till skärgården lika hastig och het som den blev mellan oss, när vi möttes första gången.

Tio år senare hade vi blivit en familj med tre barn och var bosatta i södra Norrland, men varje sommar körde vi de många milen till mitt föräldrahem. 1955 köpte min man en skogskoja på gästrikeskogarna, monterade ner den och fraktade den med lastbil och pråm innan den monterades upp på den brantaste delen av Udden med utsikt mot de yttersta skären vid horisonten.

Vi hade fått vårt eget sommarslott, en stuga med sex bäddar i tre trånga hytter och ett litet kök med gasolplatta för matlagning. Stigen till utedasset gick genom ljung och blåbärsris.

1969 dog min kloke far. Sista veckan i sitt hem såg han, som börjat sitt liv med att ro ut strömmingsskötar till havs och föra de döda i öppen båt lång sjöväg till kyrkogården i Östra Ed, hur de första människorna landade på månen. Två dagar senare körde jag honom i bil på hans sista resa till lasarettet i Västervik.

Renovering av Amandas och Emils stuga

Gården Ytterby 1:6 delades. Min bror fick gården och fisket, vi fick Udden med vårt sommarparadis, ett båthus och Amanda och Emils lilla stuga med snickarbod, som nu stod tillfälligt tom, men som varit befolkad sedan 1846. Längs hela stranden, där landhöjningen nu förvandlat en stor del av vattnet till sumpig vassmark, gick vägen förbi båthusen och till ”Stora Bryggan”, som nu är borta, men där skutorna i min barndom lade till och lastade och lossade kalk och massaved.Vår äldsta dotter och hennes familj fick efter mycket arbete en bra bostad i Amandas lilla stuga, och den yngsta och hennes man och två barn förvandlade Emils snickarbod till sin sommarstuga. Vår son fick överta stugan med anor från norrlandsskogarna, och för min man och mig byggdes nya ”Rubi-stugan”.

Men mitt i allt arbete så gällde det att ta vara på solstunderna och då var badberget, apberget kallat, intill vår stuga den givna tillflykten.

I samma takt som familjerna växte, ökade också våra krav på bekvämare sommarliv. Vi borrade efter vatten, vi skaffade lagstadgat avlopp, och det blev dusch och toa i alla stugor. En friggebod blev ”andelstvättstuga”, en annan blev, efter ännu flera år, första lyan åt ett barnbarn och hennes man.

Nu är min kloke man, som byggde stugan på Udden, och där jag nu sitter och skriver, borta sedan många år. Min glädje är att höra barnbarnsbarnens glada sorl från det berg där både jag och våra barn och barnbarn lärt oss simma och dyka.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande