Att vänta på ett eventuellt cancerbesked!

 

Den 26 maj var jag kallad till en mammografiundersökning, och precis som alla andra gånger jag under årens lopp blivit kallad gick jag naturligtvis även på denna. Tycker vi har en fantastisk möjlighet här i vårt land som erbjuds denna hälsoundersökning, som dessutom numer även är gratis.

Efter undersökningen återvände jag hem och tänkte inte så mycket mer på den. Vet ju av erfarenhet att det tar några veckor innan svar kommer. Visst är det med viss spänning som man väntar, men eftersom jag inget känt var jag inte särskilt oroad.

Efter knappt två veckor kommer det ändå ett vitt kuvert från Universitetssjukhuset den 8 juni – således dagen före min födelsedag.

Jag står i köket och öppnar det – när hela världen plötsligt stannar upp, jag blir yr i huvudet, får hjärtklappning och känner mig helt tom när jag stakat mig igenom brevets innehåll. Där står nästan ordagrant citat:

För att på ett tillfredsställande sätt kunna bedöma din nyligen genomförda mammografiundersökning behöver vi ta flera bilder och eventuellt göra en ultraljudsundersökning.

Jag fick lindrigt sagt en djup chock, och tanken var direkt –

Jaha, då var det min tur att få bröstcancer …

 

Tiden fram till den 21 juni, när nästa undersökning skulle genomföras, var den värsta mardröm jag någonsin upplevt, och jag vet numera hur det är att vänta på ett ev. cancerbesked.

Mitt humör pendlade upp och ner, och varenda vaken minut tänkte jag på hur detta skulle utveckla sig, och hur det skulle bli om jag hade cancer, om det redan hunnit sprida sig osv. Jag levde i en reaktionsfas med att ena stunden gråta, nästa stund visa ilska och hatkänslor mm. Tiden tycktes krypa fram, och jag planerade för min hädanfärd så att inte mina anhöriga skulle ha något att fundera över.

 

Till sist blev det den 21 juni, men tiden för undersökningen var inte förrän 15.15, vilket gjorde att jag dessutom tänkte ”de klart de tar mig sist, så att de får prata med mig i lugn och ro efter undersökningen” – jag är specialist på att ha negativa tankar.

Av någon anledning hade jag också bestämt mig att det var höger bröst det gällde, inte för att jag som sagt känt något, kanske bara för att jag på höger axel har en liten diagnostiserad fettknöl som gjorde det. Ja, vad vet jag? Men min magkänsla sa mig att så var det.

Självklart var jag på sjukhuset i mycket god tid, det brukar jag alltid vara och i synnerhet denna gång.
Så blev det då äntligen min tur, och jag mottogs av en mjuk varm äldre kvinnlig sjuksköterska. När vi kom till undersökningsrummet sa hon

Då skall vi titta på ditt högra bröst!!!

Vad var det jag sa tänkte jag för mig själv – min magkänsla är rätt.

Efter flera foton fick jag så åter klä på mig på överkroppen och gå ut i väntrummet. Efter en stund kommer samma varma kvinna ut och säger:

Doktorn vill även göra en ultraljudsundersökning.

Hjärtat börjar åter klappa hårdare – såklart de hittat nåt i bröstet är vad som surrar i mitt huvud.

Jag kommer in i ett nytt undersökningsrum och in kommer en lika varm och vänlig om än yngre läkare och börjar sin undersökning.
Många är de tankar som far runt i mitt huvud under tiden. Lite lugnare blir jag dock när hon säger att

”Jag tror inte detta är något farligt, men vi skall titta till ordentligt för att vara säkra.”

Efter åter en stund som kändes som timmar säger hon de förlösande orden som jag INTE trodde jag skulle få höra –

Vet du Lindha, det här är inget farligt. Jag ser att det är bara en liten lymfknuta som är helt godartad.

 

Jag börjar stortjuta, hoppar upp från britsen kramar om både läkaren och sköterskan, visar en glädje som jag förstår att de inte sett på länge. Jag tror knappt det är sant, men får sedan till och med ett friskintyg i handen så att jag kan vara säker. Får veta att så gör man till alla som återkallas efter mammografiundersökningen och är friska.

 

Den lättnad jag kände efter detta besked kan INTE beskrivas, om jag så fått 10 miljoner eller mer så har det inte kunnat ersätta det positiva besked jag fick.

 

Nu vet jag PRECIS hur det är att vänta på ett ev cancerbesked, och inget kan vara värre. Jag vet inte hur många gånger jag tackat alla människor som hållit sina tummar och självklart Gud som jag har en stark tilltro till.

Skänker också många tankar till en anhörig som har en elakartad svår cancer, som ändå försöker leva livet så gott det går. Jag fattar inte hur hen orkar, men vi är olika som människor och tur är väl det.

 

Slutligen vill jag säga att

nåt gnäll för förkylning eller magsjuka kommer inte att komma från min mun någon mer gång, det är ju småsaker i sammanhanget …..

 

 

2 Kommentarer

  1. Ann-Britt Hellborg

    Det måste vara en obeskrivlig känsla!! 😊☀🌸

    Svara
  2. Annika

    Jag känner verkligen igen mig i din berättelse. Men jag fick det tråkiga beskedet att det var cancer…
    . Vi vill ta bort hela bröstet då det är på ett så stort område. SKIT! Nu ska jag alltså snart dö. Min gubbe som röker och aldrig motionerar kommer leva länger än mig. Nu jävlar gick jag igång…Om jag förlorar ett bröstet gör ju inget bara jag får leva vidare. Jajamän. …jag gick på den lite jobbiga mammografin och det var.min räddning. För det visade sig att fuck cancern inte hade spridit sig och jag har nu ett nytt fejkat bröst….som är snäppet snyggare än mitt gamla. Så gå på mammografin och det finns alltid hopp.

    Svara

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Text: Lindha Gustavsson
Foto: pixabay.com

Om du vill läsa mera om eller av Lindha, gå till hennes blogg. KLICKA HÄR!

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande