Att släktforska innebär i många stycken såväl samma glädje och som faror som att plocka svamp, vilket jag påpekat tidigare. Alla som plockat svamp vet att man måste ha en bra svampbok för att inte riskera att få i sig giftiga svampar, men att det är på mitt eget ansvar att veta att man plockar ätliga svampar. Att inte kontrollera riktigheten av de anor man har, i ursprungskällorna, är som att plocka svamp utan svampbok. Så länge man plockar och äter sina förmodade ätliga svampar själv så må det vara ens ensak, men man bör ju inte bjuda på dom lika lite som man bör bjuda på tveksamma släktdata.

Alla som bor på landet har säkert någon gång blivit bjuden på egenplockad svamp av moster Elna eller grannfrun, fast man vet att deras kunskap om svamp lämnar en del övrigt att önska, samtidigt som man vet att dom skulle bli väldigt förnärmade om man inte åt. Fördelen med släktforskare är att dom inte blir förnärmade om vi inte plankar deras tveksamma uppgifter så länge man inte skriver och påpekar det för dom.

Alla svampplockare har säkert också fått lära sig allenhanda tokiga knep om svampplockning, som att alla som luktar bra är ätliga, alla som smakar bra är ätliga eller alla som maskar äter på är ätliga …

För att läsa vidare KLICKA HÄR.

För att komma till fler artiklar av Jan Granath om släktforskning, KLICKA HÄR.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande