Släktforskning är något som personer i fjärde åldern ägnar sig åt. Har man väl börjat så är denna syssla allt uppslukande – som korsord och sudoku fast mer meningsfullt.

Jag har släktforskat i 20 år och det finns en anledning till att jag började redan före fjärde åldern. Då, 1991, mötte jag mitt släktforskaröde i form av Birgit. Ni känner henne, hon är en av bloggarna här på Fjärde åldern.Hon är också min mammas nästkusin (vi säger nästkusin i min släkt, i stället för syssling), dotter till min mormors favoritkusin John.

Birgit och jag möttes en kväll på trappan till hennes sommarhus. K och jag hade just köpt vårt hus på sommarön och, av ren slump, hade vi mött Birgits bror som tyckte att vi skulle hälsa på.

Vi fann varandra genast och började reda ut vilka som var våra gemensamma släktingar. En stark känsla uppstod då jag, i hennes familjealbum, fann en viss bild.”Vem är det”, frågade jag oskuldsfullt – fast jag mycket väl visste vilka personerna på bilden var. ”Ja, jag vet inte”, svarade Birgit eftertänksamt. Och så var personerna på bilden min mormor, min mamma och mina mostrar och bilden var tagen 1912. Mormor måste, stolt, ha skickat bilden till favoritkusinen.

Dessa, den första sommarens täta möten, ledde till att vi tillsammans for till Släktforskningens Hus i Leksand. Där satt vi en hel dag och läste i de stora volymerna och pusslade ihop släkten. Ja, sedan var vi fast!

Många år har gått och släktforskningen har för mig blivit alltmer avancerad. Numera behöver man inte resa från länsarkiv till länsarkiv eller till Leksand för att hitta sina rötter – man gör det så bra hemma vid sin dator. För en billig penning abonnerar man på det digitaliserade kyrkoarkivet över hela Sverige. Man bläddrar mellan husförhörslängder, födelse- och dödslängder och gläder sig åt att hitta sina nära och kära, de som levde för flera hundra år sedan. På köpet får man erfara vilka farsoter som lade rader av små barn i graven och vilka följder Spanska sjukan fick för dödsstatistiken. Man får en inblick i den stränga moralen som gjorde att barn blev ”oäkta” och att deras mammor kunde fällas för lägersmål, dvs olovligt sexuellt umgänge. Via husförhörslängderna genom åren får man följa hur människor gifter sig, bildar familj och får barn som så småningom lämnar hemmet. De gamla blir kvar i sina stugor. Ibland, långt före folkpension och annat socialt stöd, noteras de som ”fattiga” eller tas om hand av barnen ”på undantag”.

Att släktforska är att finna sina rötter och förstå sin historia. Dessutom ger det en särskild tillfredsställelse i att kunna lägga släktled till släktled. Ibland undrar jag dock om vi är den sista generationen som släktforskar, kommer mina barn och barnbarn att någonsin ta sig tid till detta? Ja, för säkerhets skull får jag se till att min släktforskning är tydligt dokumenterad.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande