Sommaren 1981 gav våra barn Rune en resa med färjan Smyril till Island, och de kunde knappast ha gjort honom gladare. Till Island, detta sagoomsusade land! Och så skulle vi äntligen få träffa Sigtryggur, Gosi kallad och Runes studiekamrat, och hans Maj-Britt igen

Och Anton III, vår hembyggda husbil, fick utstå sitt första verkliga eldprov.

I Bergen i Norge körde vi ombord på färjan Smyril, som på intet sätt var något lyxfartyg. De flesta passagerarna var ornitologer och sportfiskare, mest tyskar och fransmän. Maten som fanns att köpa ombord var mycket enkel, och många hade små campingkök och lagade sin egen mat sittande på däck eller på golvet i salongen. Vi sov och lagade mat i Anton, som stod väl surrad i båtens inre.

Den 7: e juli, på kvällen, såg vi den isländska kusten dyka upp ur tät dimma. Mistlurar brölade. Svarta, branta klippväggar kom närmare och närmare.

“Upp ser jag komma
jorden ur havet
det skönt grönskande
där forsar faller
där örnarna flyger
och far och fångar
fisk i fjället…

 

Ja, så står det i Valans spådom som tillhör den allra äldsta isländska litteraturen.

Men bergen som steg ur havet var svarta och branta och avvisande och vinden från havet var bitande kall.

Min enda tanke var: “Varför skulle vi då åka hit?”

Kön genom tullen tog timmar, minsta fiskedrag skulle desinficeras för att inte föra in något otyg i de rena isländska vattnen.

Våra medresenärer huttrade och frös på den blåsiga kajen. Vi satt varmt och ombonat inne i Anton och stekte vår första isländska torskfilé, som Rune hade varit ute och köpt.

Det hann bli sent innan vi fick köra vidare, men vi hade en ljus kväll och natt framför oss. På kartan hade vi ritat in Heydalir som första nattparkering. Det var åtta mil dit, och det skulle väl knappast ta mer än tre, fyra timmar, även om vägarna var dåliga, tänkte vi.

Ofta fick vi köra på rullgrus och genom bäckfåror. Treans växel fick vila, ettan var den enda användbara. Ibland fick vi gissa var vägen fanns.

Hela tiden regnade det och klockan tre på natten nådde vi äntligen vårt mål. Vi körde vidare några kilometer och stannade vid ett litet vattenfall, där vi kokade vår Varmakoppensoppa och sov. Sov!

Men nästa morgon lyste solen, och nattens månfärd kändes som en overklig dröm, trots alla småkratrarna omkring oss. Vägen följde fjordarna utan svindlande höjdskillnader.

Vår hastighet var inte heller svindlande, men nog kunde vi ha kört av vägen i pur förvåning, när vi efter flera mil utan bebyggelse, utan människor, utan djur och nästan helt utan växtlighet, plötsligt hade en stor modern bondgård på höger sida.

Grönt gräs, blommande rönnar och en egen varm källa för uppvärmning av växthuset.

En vit mangårdsbyggnad, stora ekonomi-byggnader, silos, jordbruksmaskiner, jeep och personbil och ett stort antal kor på bete inte långt därifrån.Vi räknade korna, för vi trodde knappt våra ögon. Det var sextiosex stycken.

Men dagens största upplevelse var ändå Vatnajökull, Europas största glaciär. En väldig isklump, ett ända upp till tusen meter tjockt istäcke med en yta lika stor som vårt Södermanland.

Jökeln är också en levande koloss, som ständigt sänder smältande vattenmassor i strida och farliga strömmar och floder ner mot kusterna. Och ibland “kalvar” den, och isen bryts av till stora isberg, när den möter havet.

 

Fascinerade drack vi vårt kaffe med isberg utanför bilrutorna efter nästan tolv timmars körning, och solen lyste på oss och glaciären.

Men snart blev naturen annorlunda. Vi körde genom tiomilaöknar av sand och sot, där små tuvor med gräs och blommor ibland lyste upp ödsligheten, innan vi kom till mera bebodda trakter, och efter ännu en övernattning var vi framme i Reykjavik.

Första dagen där fick vi träffa Sigurdur Gretar Gudmundsson och hans fru Helga Hardardottir och deras barn, Kolbrun, Hördur, Fjalar, Stafnir och Erpur.

De tog mycket väl hand om oss medan vi var kvar i Reykjavik, visade oss sevärdheter och bjöd oss på hangikjöt och andra läckerheter.

På bilden nedan är vi tillsammans med Helga och barnen vid Gullfoss, Islands högsta vattenfall.

 

När vi sedan kom till norra Island och den vackra staden Ackureiry blev det ett kärt återseende med Gosi och Maj-Britt, som vi inte hade träffat sedan skoltiden i Stockholm.

Mätta på stora upplevelser i en både skrämmande och vacker natur for vi vidare genom ett månlandskap och kunde slutligen sluta ringen på vår rundresa i Seydisfjördur.

Vi hade upplevt ett landskap så rent och skönt att det nästan gjorde ont. Vi åkte genom öknar av lavasand och sot i en ödslighet som var så stor och svart att den nästan gav oss mardrömmar. Vi såg himlen bakom regnbågar över väldiga vattenfall, och vi anade helvetet där svavelkällorna bubblade och osade.

Och när vi stod på Smyrils däck och såg Island försvinna vid synranden, hade jag bara en tanke:

“Hit måste vi åka igen, det här landet vill jag berätta om.”

 

Text och bilder hämtade ur Birgit Bergkvists nyutkomna bok “Möten … och höga berg” med reseskildringar från Island i norr till Nigeria i söder.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande