FAVORIT I REPRIS

Anne-Marie Briandt Östman tänker på ängeln på sin barndoms bokmärke  när hon ser det ulliga och vackra sommarmolnet över sjön Laisan i Västerbotten. När himlen mulnar och molnen slites sönder, finns ängeln där ändå, tänker hon. ”Kanske den gråter över ondskans makter på jorden…”

 

Ängeln på molnet

September 2011

En rosenkindad ängel med lockigt hår och med hakan vilande i händerna kikar fram bakom ett mulligt bomullsmoln. Hon ler med slutna läppar och med vänliga ögon ser hon ned på jordemänniskorna. Hon bor i de bulliga cirrusmolnen, gungar och rullar runt när de far med vindens hastighet över himlens blå hav.

Men vad gör hon när molnen slits sönder blir till vassa streck eller upplöses i dimma. Fast osynlig finns hon där ändå som molnens och vindens andedräkt. Men när det mulnar på himlen och åskmolnen krockar med dunder och brak och blixtarna skär som granateldar då gråter hon med regnet som öser ned, hon gråter över ondskans makter som härjar nere på jorden. Över våldet och grymheterna, över maktmissbrukarna och de eviga krigen. Men trots allt efter regn kommer solsken och när solstrålarna bryter genom molnen då finns hon där igen precis som ängeln på min barndoms bokmärken. Det var där jag lärde mig älska henne.
Ängeln på molnet.

Hon har färdats lång väg min barndoms ängel på sitt moln som nu tunnats ur men härskar i eget majestät på den ljusblå öppna himmeln. Hon ser ut över det fängslande landskapet, sänker blicken och ser sin egen spegelbild i det blåa vattnet. Hänförd faller hon i beundran för sin egen avbild och förblir så ända tills hon känner att hon löses upp till ingenting och försvinner i vattenspegeln.

Mycket tidigt onsdagen den 20 jul i år togs bilden bara tjugo meter från stugan vid Laisans strand. Sjön som breder ut sig vid Laxfjällets fot norr om Tärnaby i Västerbotten.

 

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande