När jag började släktforska så dök snart begreppet ”anförluster” upp i olika texter. Jag begrep inte vad det betydde, men det lät ju ganska drastiskt, nästan lite hemskt. Att det inte var något att stå efter förstod jag eftersom det alltid framställdes i negativa ordalag. Nu är det ju så att det ligger i sakens natur att man har förlorat sina anor – dom är ju döda allihop. Vad tusan menades då med anförluster undrade jag – på vilket sätt var dom ”förlorade”?

Numera vet jag ju att det innebär att man inte kan uppnå det ideala antalet anor i varje led. dvs. 2 upphöjt till en potens lika med antalet generationer. I praktiska ordalag betyder det ju att personer som redan finns med i antavlan återkommer i en annan släktskapsrelation på grund av att släktingar gift sig med varandra. Rent genetiskt kan man ju vara tveksam till detta eftersom det innebär att inavelsgraden ökar, men annars förstår jag inte problemet. Tvärtom tycker jag numera att anförluster är ganska intressanta och ger ett mervärde till släktforskningen. Hur många gånger har jag inte funnit hela kedjor av nya intressanta anättlingar genom att just hålla ögonen öppna efter anförluster.

När man funnit en tidig ana kanske man söker på nätet efter andra släktforskare som delar denna ana. Det är ju då spännande att följa hur den anättlingen är befryndad med min tidiga ana och kanske även lägga in denna kedja i sin släkttavla. Ofta lägger man då bara in den raka linjen från den gemensamma anan ned till den släktforskarkollega man funnit. Jag har emellertid märkt att om man även tar med alla barn och deras äktenskap i varje led för sin nya nätsläkting så hittar man inte sällan nya kopplingar mellan den nyupptäckta släktingens och sin egen släktlinje – man finner anförluster …

För att läsa vidare KLICKA HÄR.

För att komma till fler artiklar av Jan Granath om släktforskning, KLICKA HÄR.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande