I augusti för ett år sedan ritade och skrev jag om ÄLGAR BERG OCH SKJUTJÄRN i MittNu. Det handlade då om jakt och viltvård på Halle- och Hunneberg. Nu är det dags igen med en betraktelse från samma trakt – men denna gång utan krutrök:

Pappas gubbar Foto: Madelaine Birnick Andersson

Pappas gubbar
Foto: Madelaine Birnick Andersson

 

Min pappa var träsnidare men ville egentligen bli bildhuggare. Det gick inte för sig på den tiden så det blev istället blommor och plantering som levebröd. ”Trädgårdsmästare är ett rejält yrke”, tyckte föräldrarna. Det blev också ett bra och passionerat yrkesval som kom att passa hans konstnärliga känsla för färg och form. Trollhättan blev mycket grönare och skönare sedan pappas kommit dit. Att ”skära gubbar” blev istället ett stort fritidsintresse jämsides med den egna trädgården i Vänersborg.

Vid pensionering förvandlade helt enkelt hans hobbies till heltidsjobb. Täljandet var en ganska nätt och prydlig sysselsättning. Bandsåg, stämjärn och hammare var de första hjälpmedlen vid hyvelbänken Efter att ha brottat ned träplankor och stockar till lagoma format flyttade han med trä-ämnet till en mindre verkstad i pannrummet som var varm och skön hela året. Här hade han inrett med en bekväm arbetsstol, snidarknivar och andra verktyg plus radio. Mamma knackade i elementet när det var dags att komma upp i köket för kaffepaus och lunch.

Träfiguren formades ned till behändig storlek och hanterades i knät för hand med skarp täljkniv och säker blick
Knivar med olika funktioner var placerade på en bricka, nästan som en kirurgs skalpeller. Täljknivarna förvarades och hanterades med stor försiktighet, slipades ofta och hade i regel enkla trähandtag. De skulle ligga rätt i handen med korta blad ”som en förlängning av pekfingret”. Pappa menade att det var viktigt att ha figuren under arbete nära kroppen och hjärtat. Spånet hamnade i förklädet som efteråt veks ihop och skakades av. Han hade alltid med sig en halvfärdig träfigur, kniv och förkläde när vi var hos farmor eller på picknick med familjen i skogen. Att skära fel var ödesdigert därför var koncentrationen på topp även om han kunde prata och tälja på samma gång.

Al och lind var rätta virket och måste vara snickartorrt . Pappa visste hur trä torkar, spricker och förvaras vilket är en hel vetenskap för en oinvigd. Först sågades grundformen till som han tecknat på träytan och i ett stycke. Det var förutsättningen att forma figuren ur en enda trästock och inte att sätta ihop den av olika delar. Det handlade om att frigöra en kropp inifrån – en skulptör tänker tredimensionellt. T.o.m. foten, grundplattan, var helst samma träbit. Möjligen kunde älghornen sättas dit separat. Pappa var en god tecknare och ritade ur minnet bönder, torpare och hantverkare från sin barndom i Småland. Dessa överförde han till träfigurer. Krokiga och märkta av hårda liv men ändå stolta och sturska. Otaliga var hans tolkningar av tjuvskyttar, spelemän och djur som han väckte upp ur vresigt trä.

Gärna ritade och skar han älgar från Halle- och Hunneberg dvs granngårds till Vänersborg.

Pappa deltog nästan aldrig under sin livstid på några större utställningar utan gav eller sålde sina alster till vänner och släktingar runtom i Västergötland. Han blev aldrig rik eller berömd för sina träfigurer utanför den närmsta kretsen men jag vet att han var glad och lycklig att arbeta med sina originella gubbar och sin fina trädgård. I den gick han gärna och pratade om blommor med mamma, min fru och alla som kom på besök.

Carl Fredrik Andersson hette han. Förutom konstnärlig ådra och gröna fingrar är jag mest stolt över att ha ärvt hans motto: ”Min inspiration tar aldrig slut”…

Här är några av pappas färdiga och halvfärdiga gubbar:

Pappas gubbar Foto: Madelaine Birnick Andersson

Pappas gubbar
Foto: Madelaine Birnick Andersson

Ove Andersson skrev
Madelaine Birnick Andersson fotograferade

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande