I närheten av den plats där jag växte upp ligger platåbergen Halle- och Hunneberg som uppifrån liknar två bakelser vid Vänerns strand. De fick sin form före och efter inlandsisen. Skiktet överst består av vulkanisk diabas – en hård bergart. Under ligger mjuka, på sjöbotten bildade sediment, lager på lager. Kalk och oljeskiffrar har sedan utvunnits ur bergens innandömen. De gamla stenbrotten gömmer idag mystiska grottor och prång. Myskmadra, murgröna och fjällarv är några för klimatzonen exotiska växter som i öar och slingrande lianer skyler de dramatiska och obestigbara bergssidorna. Ibland rasar det med väldiga dån stenar, träd och delar av markytan nedför stupen. Enligt sägnen har ”Predikstolen” och andra hisnande bergklinter förr fungerat som ättestupor. Det sägs att hjälpsamma släktingar tom kunde ”putta på” obeslutsamma åldringar vid kanten.

På de två bergen finns världens största antal älgar på så koncentrerad yta. På grund av den tvära och ovänliga bergssprofilen är det nästan omöjligt för så långbenta djur att ta sig nedför de steniga  bergsstigarna.. En möjlig sorti – den branta zepelinvägen – leder bara över förkastnings-ravinen upp till grannberget och släktingarna där.

Den en gång vilda älgstammen förökar sig därför av praktiska skäl genom inavel. Trots avskjutning har antalet djur genom åren hållit sig konstant. Dagens älgar är trots hygglig fysik i sämre psykisk kondition eftersom bla anpassning till människan har skett i alltför hög grad. Staket borde idag sättas upp för att hägna in turister och inte de orädda djuren! Älgarna har likt Pavlovs hundar lärt sig att ljudet av motorbuller från bilar, dubbeldäckade bussar och kameraskrammel från besökare i regel innebär läckerheter som morötter och äpplen. Det gäller bara först att posera och sedan inkassera mat som belöning. Medan det vattnas i munnen på fotomodellerna kan möjligheten kanske också locka att få pryda fotoalbum i Detroit, Yokohama och Frankfurt am Main.

Av: Ove Andersson

Älgjakten på bergen har alltid varit ett kungligt privilegium. Under några höstdagar varje år kan man i trakten möta tillresta gäster från kungahus i Europa, adel från slott och herresäten samt skjutglada toppar från näringslivet.  De verkliga proffsen, dvs älgjägarna från orten har förpassats till periferin som drevkarlar med uppgift att välja byte att driva fram till de stundom nervösa skjutjärnen i skogsbrynet. Praktexemplar av ”skogens konung” som vägt upp till 500 kilo med en boghöjd på två meter har fällts vid jakt.

Det sägs att när den siste vilde, väldige 17-taggade älgen blickade ut över klinten och upptäckte Gustav V med ett stort uppbåd av jägare anlända till tågstationen nedanför berget tänkte: ”Nu har jag överlevt så många kungajakter att det statistiskt är kört för min del” Sagt och gjort. Gammelälgen tog ett raskt och beslutsamt skutt över kanten och dog på fläcken 150 meter nedanför. Lokalbefolkningen blev imponerad av älgens beslutsamhet och lät resa en staty av den vid klippbranten.

För att upptäcka älgstatyn måste man idag luta sig ut genom bilfönstret, vrida huvudet, stirra uppåt och styra samtidigt eftersom det är svårt att stanna här. Resultatet blir tyvärr ofta att bilarna kör av vägen. Kungens kurva är en berömd plats utanför Stockholm som uppkallats efter en dikeskörning. Vägavsnittet nedanför statyn på Halleberg borde definitivt heta Älgens kurva.