Den 27 januari 1945 befriade ryska trupper Auschwitz, den syn som mötte soldaterna var outhärdlig. Bilder från koncentrationslägret kablades ut över hela världen. Hur långt kunde mänsklig ondska gå och hur kunde omvärlden veta så litet om denna ondska?

 

Wiens judar fördrivs, gravyr från 1670

Redan vid det nazistiska maktövertagandet 1932 klargjorde Hitler sin dröm om ett vitt ariskt Stortyskland.   Judar, romer och andra minoriteter skulle fördrivas ur detta ”tusenåriga” rike och Hitler gick till val på denna dröm 1932. Inte mindre än 37 procent la sina röster på nazisterna och med stöd av naiva borgerliga partier fick kan majoritet i den tyska riksdagen.  Denna majoritet la grunden till Hitler som rikskansler och diktator.

Judarna skulle ut ur Tyskland och de uppmanades att lämna Tyskland, ett land som tidigare gett dem skydd.  De som hade egendomar måste sälja dessa och i deras utsatta läge måste de sälja till kraftigt underpris. Och köparna var bland annat nazistiska koryféer. Ungefär hälften av judarna, 250.000, emigrerade. Andra stannade kvar, de hade inte råd att emigrera. Inget land ville ta emot dem. Många  trodde att det tyska folket skulle komma till besinning och störta tyrannen . De, och andra icke önskvärda, blev arbetslösa, fick sälja vad de hade för att överleva. De hamnade i  ghetton och förr eller senare fördes de till koncentrationsläger. Det övriga demokratiska Europa tittade på utan att bry sig särskilt. Svenska akademiker demonstrerade mot att ge tio judiska läkare asyl.

I  maj 1939 försökte något mer än 900 tyska  judar  resa till Kuba med passagerarfartyget M/S S:t Louis. Befälhavaren hette Gustav Schröder och var antinazist. När de kom fram till Havanna ville myndigheterna där ha 500 dollar per person för att ge dem inresevisum. Några hade denna summa och släpptes in. Flera hoppade i vattnet och försökte smita i land. Majoriteten av judarna blev kvar på båten, de hade inte råd. Kapten Gustav Schröder försökte finna en fristad för dem i Florida, myndigheterna där sa nej. Slutligen kontaktades den kanadensiska regeringen, den vägrade släppa  in några judar. Det återstod inte annat än att åka tillbaka till Europa. Schröder vägrade återvända med judarna till Tyskland och dockade sin båt i Antwerpen. Genom förhandlingar med västeuropeiska länder fick några komma till England, andra till Frankrike, Belgien och Holland. Resan med St Louis skapade rubriker men ingen tillflyktsland utom för 87 som kom till England. Resten blev kvar i Holland, Belgien och Frankrike. Den 30 september bröt andra världskriget ut och Tysklands gränser mot Västeuropa  stängdes.  15 maj intog nazisterna Holland, Belgien och Frankrike.

Hur mycket visste vi då? Hur mycket visste press och myndigheter i Sverige och i världen. Svenska tidningar kunde inte heller publicera nyheter som kunde störa våra relationer till segermakten Tyskland.

Efter den tyska ockupationen flydde norrmän över till Sverige, en del var judar. November 1942 började nazisterna skeppa över norska judar till Polen. Det talades öppet om judeförföljelse och utrotning. I oktober 1943 skulle alla danska judar arresteras och föras över till koncentrationsläger i Polen . Den tyske sjöfartsattachén Fredinand Duckwitz tog kontakt med statsminister Per Albin Hansson. Per Albin gick med på att Sveriges gränser öppnades för judarna, om tyskarna tillät det. Det gjorde de inte. Men  ryktet spreds, och över en oktobernatt försvann alla judar, under jorden, skrevs in på sjukhus, gömdes i privatlägenheter och på andra sätt. Nästan alla av de drygt 7000 smugglades över Öresund, med svenska marinens och kustbevaknings godkännande och kanske blundade  den tyska kustbevakningen.

När 1943 började gå mot sitt slut var det klart för (nästan) alla att Tyskland skulle förlora. I början av 1944 blev amerikanerna medvetna om att nazisterna planerade att avrätta alla judar, att man rensade alla tyskkontrollerade länder på judar och transporterade dem till Polen och gaskamrarna där.  Trots att Ungern var i förbund med Tyskland hade judarna där kunnat leva relativt tryggt. Många var framgångsrika affärsmän, advokater, tidningsmän och tjänstemän inom kommun och stat. Fram till mars 1944 vägrade president Horthy att lämna ut judar.

Den 19 mars annekterade Tyskland därför  Ungern och deporteringar kunde ske. De neutrala staterna protesterade via sina ambassader, man försökte på olika sätt hjälpa judar att emigrera eller gömma sig. Andre mannen Per Anger på svenska ambassaden utfärdade bland annat skyddspass. Schweiziska, spanska och vatikanska ambassaderna gjorde lika så.

I USA tillsattes tidigt i början 1944 War Refugée Border för att hjälpa och få loss flyktingar och World Jewish Congress, grundad 1936, tryckte på. Det fanns mäktiga och rika judar i USA som ekonomiskt stödde företaget . Men USA hade givetvis inga diplomatiska förbindelser med Ungern, de tog därför kontakt med de olika neutrala stater som hade kvar beskickningar i Budapest. Alla stater tackade nej, utom Sverige. I Sverige fanns en viss affärsman som hade importerat livssmedel och exporterat metallvaror till Ungern. När judarna i Ungern förbjöds att driva affärer tog han över eller blev bulvan för ett judiskt företag. Han hade en amerikansk arkitektexamen, han hade varit ”trainee” på banker i Sydafrika och Palestina, drivit affärsprojekt i Sverige, då bland annat import av ungerska gäss, export av ardennerhästar Han hette Raoul Wallenberg. Han anlände till Budapest 9 juli 1944, tillfångatogs 19 januari 1945 av ryssarna. Hans öde är därefter okänt.

För att få veta mer om Raoul Wallenberg och hans gärning rekommenderar jag att Du läser ”Det står ett rum här och väntar på Dig” av Ingrid Carlberg. Boken är tjock, lämnar mycken information om Raoul Wallenbergs liv allt ifrån barndomen. Den skildrar månaderna i Budapest mellan juli 44 och januari 45 då han utförde sitt räddningsarbete, och efterforskningarna av Raoul Wallenberg i Sovjet. Boken är tjock men Du får lön för mödan.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande