En filmförevisning att minnas.

Till alla hjärtans dag kom ett kort med inbjudan till filmförevisning på Tumbascenen i Botkyrka kommun söder om Stockholm. Sju kortfilmer samlade under rubriken Två timmar och 560 års liv av animatören och filmaren Stanislaw Przybylski stod på programmet, och jag börjar med att citera några meningar ur programmet:

På bilden här ser vi Stanislaw Przybylski med Anna Moisio/ Muutto Routsiin, ordförande i finska PRO i Tumba.

Seniorer i Botkyrka har under hösten träffats i Finska PRO:s lokaler och sett på bilder, berättat levnadsöden och funderat över livets stora och små händelser .  Resultatet blev sju egenberättade kortfilmer.

Seniorers berättelser, talanger och livserfarenhet används äntligen – och synliggörs!

”Den röda mattan” var för kvällen blå, men det var lika högtidligt ändå när kvällens aktörer tågade in tillsammans ned Stanislaw, som, för att åter citera programbladet, arbetar med förändring och förnyelse i äldres vardag…

Det minglades glatt i foajén och Duo Nina & Roland underhöll med både visor och jazz i finsksvensk tappning, och när sedan de medverkande placerade sig på reserverade platser, fyllde åskådarna den stora biosalongen bakom dem, och Birgitta Jansson, som representant för Kultur och Fritidsförvaltningen i Botkyrka, hälsade alla välkomna.

 

Tystnaden var total när filmerna rullade.

Sju seniorer berättade om händelser som präglat deras liv.

Och som de berättade!

Tystnaden var total, medan filmerna rullade. Säkert fälldes en och annan tår över hårda livsöden, men det fanns också plats för humor och skratt.

I en vandring med Olle talade Olle Rosengren medryckande om det gamla Tumba och tog oss med på den väg som i hans barndom gick mellan Stockholm och Södertälje, lummig och vacker men krokig och fjärran från dagens E4.

Han var alltså den ende kavaljeren bland filmarna, men Margot Sandströms film hade titeln Rosenkavaljeren. Hennes mor hade gett hennes man den vackra benämningen. Det var lycka, men där rymdes också ett människoöde präglat av både med- och motgångar.

Inga-Lisa Olsson berättade om 6 år i världens bästa kulturbygd, som för henne är Blekinge. Där fick hon också möta författaren Sven Edvin Salje. Säkert var det många i publiken som kommer ihåg hans böcker.

Terttu Viinikainen  lät i En kastrulls långa resa en gammal emaljerad gryta, som ännu är i bruk, symbolisera resan i sitt liv.

De finlandsfödda kvinnorna gav många inblickar i hur det kunde vara att som barn tvingas lämna sitt land för det krig, som vi lyckligt lottade svenskar slapp undan.

För Maija-Lisa Lundblad  blev det  En snabbkurs i Svenska som varade hela livet och Kirsti Jokela var Flickan med kritor i kappsäcken  när hon, kom till den trygghet, som alla hoppades finna vårt land.

Flytten till Sverige av Anna Moisio började helt dramatiskt med en bilolycka. Filmen sändes i två versioner, först på svenska och sist på finska.

Förstklassig konferencier var Mats Rehnman, Fabula Storytelling, ständigt aktiv i berättarkonsten både inom och utom landet.

I mellanakten samtalade han och gjorde intervjuer med de medverkande, vilket ytterligare förhöjde stämningen i lokalen.

Det har varit många färgrika träffar medan filmerna vuxit fram, säger Stanislaw Przybylski. Visst har det förkommit delade meningar ibland och visst har det varit småkäbbel om språk och små petitesser. Det tillhör den kreativa processen.

De mest givande träffarna vid sidan om själva inspelningarna var när alla började dela med sig av sina mest personliga minnen, upplevelser och svårigheter.

Det var renande.

Samtliga kom fram till, att det var så förbjudet och tabubelagt att prata om jobbiga känslor förr i tiden, och att det är skönt att kunna få göra det i dagens mera öppna och mera humana samhälle.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande