Margareta Bohlin-Carlsson, 80 år, är en trägen skrivare i fjärde åldern och nybliven gästbloggare vår på sida.
   ”För mig är litteraturen själens föda och lyriken dess nektar. Ord är magiska”.
     Så säger hon själv i sin presentation där.
    Hon är född och uppvuxen i Stockholm, men har alltid haft ett stort intresse för djur och natur, något som ofta avspeglar sig i hennes diktning.
   Vid sidan om sin ordinarie utbildning lärde hon sig också fotografering, vilket ledde henne fram till märkliga uppdrag och stor erfarenhet av livet.

Margareta Bohlin Carlson, Foto: Anette Paulsson

Margareta var ingen ny bekantskap för mig, när jag besökte henne i hennes hem. I säkert tio år har vi träffats i Skrivlustan, som från början var en studiecirkel knuten till Senioruniversitetet och som nu utvecklats till en fristående kamratgrupp av äldre seniorer. Där skriver vi vid varje sammankomst utifrån ett givet ämne, sedan läser vi och diskuterar varandras manuskript.
Medan flera av oss andra ibland blir mångordiga när vi fladdrar runt bland våra minnen, tankar och erfarenheter, fångar Margareta alltid ämnet i några få korta rader. Naturlyriska, eftertänksamma med mycket djup, underfundiga, humoristiska. Det skiftar, men rytmen och de rätta orden finns alltid där.
Vad bottnar hennes tankar och insikter i, det är frågan jag ställer mig, och hur var hennes barndom och ungdom.
Ett svar ger Margareta i sin dikt ”Bekännelse”, där skriver hon att det var ”utanförskapet/ i en religiös familj/ som fick mig att skriva”, ”Gud, jo han fanns/ men var inte densamme/ i deras ögon/ som i mina.”  I övre tonåren kom hon i kontakt med Franska Reformerta kyrkans ungdomsverksamhet, och hon fick där kamrater och vänner från olika länder. Där väcktes också hennes intresse för Frankrike och för det franska språket.

Men en längtan till nya miljöer och säkert också nyfikenhet och äventyrslusta måste ha legat latent hos henne länge, för knappt hade hon avslutat sin lärarutbildning och provat sitt yrkesval i ett par kortare vikariat, så reste hon som 20-åring genom ett Europa, som ännu inte helt hämtat sig från andra världskriget, och till Paris. Där hon hyrde bostad av en väns mor, medan hon sökte efter möjligheter att försörja sig.
   Hon arbetade som au pair och i en privat skola i Paris och i Ecole Freinet i Vence. Hon skördade druvor en höst i sydfrankrike och arbetade för Patentverket med översättningar till franska.

År 1956 flyttade hon hem till Sverige igen och började sitt arbete som lärare samtidigt som hon fortsatte sin utbildning på universitetet. Hon gick också en tvåårig kvällskurs i fotografering för Tor Ivan Odulf och Christer Strömholm.
Även när jag skriver tänker jag i bilder” säger hon som en förklaring till det fotointresse, som kom att spela en stor roll för henne under de kommande åren.
Men även när hon återvänt till hemlandet var besöken i Frankrike många. Hon hade nämligen år 1953 mött en ung algerisk poet, Kateb Yacine, och deras kärlek ledde till att de arbetade och reste mycket tillsammans. Bland annat gjorde de båda ett krisreportage med jeep genom Sahara i Tunisien, och Margareta fotograferade.

Fotografiet på framsidan av tidningen är en av Margaretas många bilder från tiden i Algeriet.

Kateb Yacine var från Algeriet, men under det Algeriska kriget och algeriernas bittra och blodiga kamp för frigörelse från kolonialmakten Frankrike var det omöjligt för honom att arbeta i sitt hemland.

Efter den algeriska befrielsen 1962 återvände Kateb till Alger och Margareta reste med honom dit. Där arbetade hon på en tidning, som varit förbjuden under kriget, men som nu kunde ges ut på nytt. De saknade en fotograf, och Margareta gav ut i folkvimlet i den krigshärjade staden.
”Men förstod du inte vilka risker det var?   Var du inte rädd?” frågar jag.
”Det var mycket som var förfärligt, svarar hon. ”Kanske var jag för ung för att riktigt förstå allt som hände omkring mig. Och hamnar man i vattnet måste man simma…”

Foto: Anette Paulsson

1956 återvände Margareta till Sverige och fortsatte att arbeta som lärare, och 1963 bröt Kateb och hon sin förlovning. Han ville vara kvar och arbeta för sitt hemland, och hon kände att hon inte kunde bli bofast i en kultur, som var så främmande för henne.
”Det var kanske främst den kvinnosyn som rådde där, som skrämde mig”, säger Margareta.

Men den brutna förlovningen betydde inte att Kateb och Margareta tappade kontakten, deras vänskap och kamratskap fanns kvar. Båda gifte sig och fick barn, men höll brevkontakt. 1984 kom Kateb med sin son till Sverige, inbjuden av Svenska institutet för att träffa svenska författare. Han besökte då också Margaretas familj.

Foto: Margareta Bohlin Carlson

1987 blev det ännu en spännande och oväntad resa till Algeriet för Margareta.  Hon fick då det mycket hedrande uppdraget av den svenske ambassadören där, Jean-Christophe Öberg, att göra en utställning av sina bilder på svenska ambassaden i Alger till 25-årsminnet av freden mellan Algeriet och Frankrike.

”Det måste väl ha gett dig stor uppmärksamhet här hemma också”, säger jag.
”Nej, men jag fick i alla fall resan betald av UD”, skrattar Margareta.

Kateb Yacine blev en mycket känd och erkänd författare och dramatiker, och 1986 fick han Franska Akademins stora pris.  I Algeriet var hans namn allmänt känt och uppskattningen stor.  Han avled år 1989.

Margareta fortsatte sitt arbete som lärare tills hon var 70 år, och sedan 2003, när hon miste sin man, lever hon ensam. Men kontakten med Paris har inte avtagit, för där bor hennes dotter med man och två barn. Så kan ödet vinkla vägarna i livet. Här hemma finns hennes son och hennes tredje barnbarn, en tvåårig flicka.

Hur mycket kontakterna med kamraterna i Skrivlustan har betytt för henne och för hennes författarskap under de senaste åren betonar Margareta om och om igen. Att få känna ett gensvar, det ger skrivlusta. Skrivit har hon visserligen alltid gjort, men utan att publicera sig förrän hon förra året gav ut en diktsamling med titeln ”Ett stycke liv”. Det är samma titel som på den dikt hon har debuterat med som gästbloggare.

När Anne-Marie Östman i Skrivlustans antologi ”Skrivvärk”, som gavs ut år 2010, skulle presentera sina kamrater, valde hon att likna dem vid olika bakverk.  Margareta fick då representera den franska våfflan: ”… kulturell men ändå prosaisk och som ett klassiskt konstverk trots sin enkelhet… ”Själv skrev Margareta i den boken bland annat:

”Tid går inte att mäta
men uppleva i djup,
bredd och innerlighet
                     när våra sfärer möts…”                 

Att vi kan vänta oss många läsvärda och tänkvärda bidrag från vår gästbloggare Margareta Bohlin-Carlsson är jag helt övertygad om.

Tipsa andra om MittNu!

Dela, gilla eller skicka ett epost-meddelande